14 september 2003

För den lilla skara människor som är intresserad av ekologiska, torra toaletter – särskilt i länder där alternativet är ingen toalett alls – kan jag nu visa bilder från tre länder i Västafrika, som jag besökt, där sådana projekt pågår för fullt. I alla länderna har man nyligen byggt ett antal urinsorterande toaletter i områden där det antingen är problem med magra jordar, eller avsaknad av toaletter – eller både och. De här toaletterna ska följas under minst ett år för att ta reda på om de fungerar, vilken teknik som passar bäst, vad som händer med hygienen och hälsan hos befolkningen och vad som händer med växterna som blir gödslade med urin.

Senegal

I byn Mbeye har det hittills byggts 14 urinsorterande toaletter. CREPA-Senegal har haft informationsträffar med byborna och utbildat två killar från byn i toalettbyggande. De familjer som fått toaletter har genast börjat använda dem och man har redan fyllt flera 20-litersdunkar med urin. Än sa länge har de inte börjat använda urinen på sina odlingar eftersom man väntar på analyssvar från laboratoriet för att veta att det inte finns några sjukdomsframkallande saker i den.

Tillsammans med Björn Brandberg (expert på latriner i Afrika) besökte jag det här projektet i början av November 2003. Med Crepa-Senegals sociolog hade vi möten med människorna i byn. Vi träffade män, kvinnor och ungdomar – varje grupp för sig – för att få veta vad de tyckte om projektet och latrinerna och vad som skulle förbättras. Det visade sig att alla var väldigt positiva till projektet och hoppades mycket på urinens förmåga att öka skördarna och ge mer pengar i plånboken. Eftersom odlingssäsongen just börjat var de måna om att snart få börja använda urinen som stod i dunkarna och väntade – innan första skörden finns det nämligen inga pengar att köpa gödsel för.

Bild 1. Gruppdiskussion med byns kvinnor - full fart! Bild 2. Den "blöta" Ecosan-typen. Gula dunkar med urin står bredvid och väntar på analysresultat. Bild 3. Torr Ecosan. Luckorna till kompostkamrarna är igenmurade. Stenarna knackas bort när det är dags att tömma efter 6 månader. Tvättvattnet leds till en "snäck-kista" och infiltrerar ner i marken.

De problem som nämndes var dels att det var svårt för gamla människor att ta sig upp för de tre trappstegen till toaletten, dels att rören för att leda bort urinen och tvättvattnet blev igensatta av sand. Det var väldigt mycket sand i den här byn. Eftersom hela byns befolkning är muslimer, använder alla vatten i stället för toapapper. I den ena latrintypen fanns det ett särskilt ställe för tvättning. I den andra typen gick tvättvattnet till samma kammare som fekalierna. Det är verkligen positivt att Ecosan får ett sånt mottagande – hoppas nu att de inte har för höga förväntningar på urinens gödselvärde. Jag tror också att hela CREPA-gänget är peppade för att fortsatta.

I stadsdelen Ndoye i utkanten av staden Thiès, drygt 10 mil från Dakar har CREPA parallellt ett likadant projekt. Här har hittills byggts 17 urinsorterande toaletter av lokalt utbildade murare. Även här håller befolkningen på med odling. En skillnad jämfört med byn är att det är längre till odlingarna och att bebyggelsen är tätare. Kvarteret är dock mer som en by. I träffarna med kvinnor, män och ungdomar fick vi fram ungefär samma positiva resultat. De hoppas verkligen på detta med gödslingens effekt på skördarna.

Togo

I Togo har CREPA sitt Ecosan-projekt i byn Boko-Totsoanyi. Den ligger en bra bit från huvudstaden Lomé och runt omkring finns massor av odlingsmark. Det är väldigt grönt och fint, men jorden är utarmad säger de, troligen pga odlingsmetoderna. I byn har det byggts 6 urinsorterande toaletter, men de har inte börjat användas än. Crepa har kontakt med en hantverkare som gör toalettstolar i betong och när byborna fick se att man kunde få en stol att sitta på och uträtta sina behov, i stället för att sitta på huk – då ville alla ha sådana.

Bild 1. En nybyggd Ecosan, som ska få en dörr innan den börjar användas. Bild 2. Våra två besök i byn avslutades båda med kokosnötsfrossa. Andra dagen tyckte jag bättre om den manet-liknande kokosen.

I den har byn är människorna animister. Här och där ser man små arrangemang för andarna – och alla döda har ordentliga gravar, strax intill huset där de levde. Enligt den studie som CREPA-Togo gjort för att ta reda på befolkningens åsikter om toaletter och kiss och bajs, så är det enligt deras tro inte lämpligt att hantera sin egen avföring. Det här var en av nötterna som skulle knäckas. Jag tyckte att man kunde hitta på en ny liten ande – en kompostande – som bor i komposthögar och omvandlar bajset till något helt annat än bajs, men det visade sig inte vara nödvändigt. I vara träffar med ungdomar, kvinnor och män var det inget som tydde på att det skulle vara något problem. I stället var det näst intill verbalt slagsmål om det värdefulla bajset. I Boko-Totsoanyi har kvinnorna sina egna odlingar och någon tyckte därför att kvinnorna skulle ha egna latriner så att de själva fick nytta av det de åstadkommit.

Bild 2. Här kan man välja om man vill sitta på stol eller på huk. Men när den väl är i bruk ska förstås den ena kammaren vara stängd. Det blöta är vatten - urinen ska rinna ut där fram. Bild 2. Björn, Baba och Salami tittar på de gjuta toalettstolarna utanför Crepas kontor. De finns för vattenspolning, urinsortering eller vanlig traditionell "allt-i-ett-latrin".

I alla tre byarna (både i Senegal och i Togo) är ett av de största problemen att toaletterna kostar för mycket. Alla i byn kan inte få toaletter genom projektet och sedan har vi ju grannbyn och alla andra byar i Västafrika och hela världen. Så hur ska vi kunna sprida Ecosan-toaletten? Vi det dessutommärkliga fenomenet att invånarna i denna världsdel inte kan spara pengar. Det låter som ont förtal och är obegripligt för såna som mig, men så är det och det verkar inte gå att ändra. Den som får pengar i handen förbrukar dem omedelbart.

Det skulle vara kul om Ecosan-försöken skulle visa sig så framgångsrika att människor faktiskt skulle börja bygga sig toaletter nästa gång de får pengar över efter en god skörd!

I Burkina Faso har Crepa byggt Ecosan-toaletter i byn Sabtenga på landsbygden och i Saaba, ett bostadsområde i utkanten av Ouagadougou. Jag har bara besökt de ställena som hastigast, så jag skriver mer om det en annan gång.

Nu har det visst gått en hel månad sedan det senast fanns något att skriva om mitt jobb. Ja, jag har ju pulat på med planeringen av expertbesöken i November och det har varit stundtals ganska intensivt, men så idag kom ett intressant avbrott i detta. Vi har nämligen ett scweiziskt filmteam på besök. Det är en man (fotograf) och en kvinna (producent) i 55 - 60 årsåldern och de håller på med filmer för tv som ska visa schweizarna vad som händer med landets biståndspengar. Därför är de här och filmar crepa-projekt, och Susanne, som är mer framåt än jag, bad att få åka med, för det är inte så lätt att få komma ut på projekt eftersom alla är så upptagna. Det hela började med att vi fick skaffa egen bil eftersom alla andra var upptagna. Vi tog vår och hyrde en åt Rolle och barnen och det var filmteamet så glada för för då kunde de ju lägga sina saker därbak.

Klockan sex på morgonen var avfärden från CREPA - för att de skulle kunna filma i det vackra morgonljuset - och då var vi på plats, men inte de andra. De kom tjugo i 7. När vi packat in var det bråttom iväg. Vår kollega Cyrille, som var CREPAS guide, frågade tom hur fort jag kunde tänka mig att köra. Jag borde kanske ta illa upp för att han trodde att jag skulle köra sakta, men han frågade i alla fall - istället för att bara tro det och inte ta reda på hur det var. Så full fart iväg genom stan, mellan cyklar, moppar och överlastade minibussar i den grå avgasröken.VI hade inte kommit långt när det var dags att filma lite buskar och vatten - vita volta. Nästa stopp var vid en brunn där en kvinna hinkade upp vatten så att brösten svängde och slängde. I vår bil var spänningen på topp eftersom bränslemätaren stod på rött. Efter drygt en timma var vi framme i byn Zorgho. Därifrån gick färden på en sandig körväg, något smalare än bilen rakt ut i ingenstans - och rätt var det var svängde vi upp på en stor gårdsplan framför en skola där hundra barn stod uppsträckta på skoltrappan, finklädda och nyflätade. I skuggan av ett träd satt föräldrar och "skolstyrelsen" på bänkar. Efter att ha hälsat på dem riggades kameran upp, barnen traskade på led ut på gårdsplanen där de ställde upp sig och sjöng en välkomstsång. Sedan gick de (på led) och satte sig på bänkarna. Fem barn spelade upp en sketch om vad som händer om man inte tvättar händerna före maten - man blir magsjuk. De fick spela den fem gånger, en gång på franska och fyra på moré. Barnen gick på led in i skolan och där var det förhör på latrinläxan. Varför är latriner så bra? Hur ska man göra när man använder dem? Och vad gör man efteråt? Därefter latrinfilmning. Tvätta händerna, se till att det finns vatten, städa toaletterna. Och sedan vidare till pumpen. Ta av skorna, inte röra muren runt om, fylla hinkar och vattenkannor. Vattna grönsakslanden, skörda auberginer, bära hem skörden i hinkar på huvudet. Glömde jag skriva att de gick på led? Producenten var lite bekymrad över att den här dokumentären kanske inte visar de normala förhållandena. Pratar aldrig afrikanska barn med varandra? Om detta med disciplin och annat finns det mycket att säga, det får bli en annan gång. Nu hade klockan hunnit bli lunchdags. Alla barnen gick (på led) och tvättade händerna innan de fick sin mat i mathuset. Efter maten uppstod (spontant eller förberett? vet ej) rumpkrockdansen som jag kände igen från Evas by. Även mammorna kom och var med. De kan helt enkelt inte låta bli och det kan man förstå för de är verkligen härliga att se på. Kameramannen passade på att få med några rumpkrockar också. Av någon anledning tänkte jag mycket på våra vänner Micke (tv-fotograf) och Sara den här dagen

Vi var också hungriga och tog bilen in till byn där vi även lät vår lilla pajero få nåt i magen. På matstället kom gamarna framhoppande till bordet när vi ätit klart för att få sig några kycklingben. Det känns inte som en så värst exotisk fågel längre. Sedan skulle färden gå mot Boulsa. Nu fick Corné köra för mitt huvud hade fått för mycket sol. Oj oj oj, vilken väg... Fram till Boulsa, ca 1 timme, var den rak och gropig. Burkinabén som åkte med oss rådde Corné att köra fort för att minska studsigheten. Okej, det hade väl viss effekt när man var uppe i 90, men jag tror egentligen inte att vår redan dåliga fjädring mådde så bra av detta. Dessutom är ett råd från en Burkinier inte alltid ett råd som passar en svensk. Jag skulle tex inte gå på deras rekommendation om hur många motorcyklar som får plats på ett takräcke. Men men, bråttom bråttom - ljuset ni vet. Efter Boulsa blev det dock svårt att ta sig fram med någon hastighet. Vi passagerare kunde njuta av underbara vyer, röda klippor inbäddade i grönska och dessemellan savann med olika sorters vackra gräs. Chauffören däremot hade en timmes radiobilkörning med studs. Men det är ju ändå detta som är Afrika. Det riktiga Afrika, med hjulen som spinner i leran, vägen som rasat ner i vattnet så att vi fick backa tillbaka och ta en omväg. Och när vi kom fram till den lilla lilla byn. Små smutsiga händer som hälsar. Grisar som bökar. Mammor med bara bröst som stöter i morteln med en bebis på höften. Vi fick hålla en bebis. Susanne och jag. Susanne sa att detta är en dröm som besannas - att få hålla en liten brun bebis i famnen, i en liten otillgänglig by på den afrikanska landsbygden. Själv är jag mest fascinerad av känslan att det lilla okända barnet är trygg hos mig. Vilar sig lugnt mot min axel, ler lite: Och jag får känna det krulliga håret mot min kind. Ojojoj. Latrinerna kändes inte så intressanta. Jag undrar faktiskt om de användes. De luktade i och för sig bajs. Det borde ju betyda nåt. Det hela avbröts av regnet!! Detta måste väl vara säsongens sista regn och det ska nödvändigt komma just nu. Vi lämnade byn när det började skymma. Som tur var skulle vi inte ta samma väg tillbaka, men det var ändå mycket mörkt, mycket slipprigt. Väl framme vid den stora asfalterade Kaya-vägen var det min tur att köra igen. Jag förstår faktiskt inte hur man kan köra fort på en sån väg. Det är precis beckmörkt och så plötsligt dyker det upp en åsnekärra vid vägkanten. Om du då har möte är det helt omöjligt att se den där kärran när det bländar. Och det går inte att hålla sig för nära mitten för om det är en buss man möter, så håller den sig inte på sin sida. Men chauffören i den andra bilen körde fort. Det gjorde inte jag. Vi var hemma klockan 21.

Härifrån utgår mål och medel till 15 länder. Förutom burkininer jobbar människor från bla Senegal, Togo och Centralafrikanska republiken här. Det verkar som om man samlat människor med mycket engagemang, vilja och oförmåga att se på medan dåliga beslut fattas utan att handla. På förra veckans planeringsmöte, som fick bordläggas två gånger innan allt var behandlat, blev det många diskussioner om aktivitetsplaner, mål osv. Det känns som om detta kan passa mig. Jag tycker ju att det är viktigt att man diskuterar varför man gör saker och hur.

Introduktionsprogrammet lämnade en del övrigt att önska men jag introducerar mig själv lite allt eftersom. Jag har hjälp också av en holländsk tjej som ska jobba ett år. Hon håller också på att introducera sig själv. Hon har dock ett schema. Det är nog helt enkelt så att Amah, som är min ”handledare” har så oändligt mycket att göra och några rutiner för introduktion finns inte. Denna veckan har han varit i Elfenbenskusten, men jag fick en ”liten” uppgift för veckan; att skriva Terms of Reference och program för de resor, 8 st à 8 dagar som ca 8 ”experter” (jag vet inte vad de vill kalla sig) ska göra till de 8 länder som är med i programmet, för att hjälpa till inom olika områden där man har kört fast. Dessutom skulle jag pussla ihop de olika ”experterna” med ländernas olika behov - som jag egentligen inte vet något om. Hm… det var inte så lätt. Rättare sagt, det är naturligtvis helt omöjligt, men jag tänkte åtminstone få till någon form av disposition och inte ens det var lätt. Jag menar.. hallå.. jag kommer från en medelstor svensk kommun. Där skrivs inga terms of reference. Det som är roligt att berätta om är ju inte pappersexercisen utan olika små besök ute i fält.

Redan förra fredagen fick jag se den första ecosan-toaletten. Jag fick åka med till byn Sabtenga strax utanför Ouaga, där de har byggt ca 30 latriner, tre olika generationer av ecosan. Det började med en sittning med bychefen under ett träd.

Han verkade väldigt insatt, engagerad och positiv. Sedan fick vi titta på toaletten och ett trädgårdsland där de vattnat med urin och faktiskt kunde man redan nu (när plantorna var ca 20 cm) ana en skillnad mellan de som inte fått någon härlig, näringsrik urin och de som fått. Heja!

I fredags var jag på två studiebesök till, tillsammans med Susanne (holländskan) som alltså är den som syns på korten. Vi var och tittade på en soldriven pump. Själva pumpen gick inte att se, för den satt 40 meter ner under marken, i ”borran” som man säger i Mark. Däremot kunde man se solcellerna och få prata med hela styrelsen för föreningen som sköter om pumpen.

Tyvärr hade de blivit bestulna på sina solceller flera gånger. Det är ju tråkigt - och dyrt. På eftermiddagen åkte vi till ett sopprojekt. Där var det en annan förening som, med stöd och utbildning av CREPA, samlar in sopor med täckta åsnekärror och sedan sortera för att kunna kompostera det organiska avfallet. Deras problem var att de inte hade tillräcklig yta för att kunna kompostera, så vi fick inte se någon kompost. Däremot fick vi träffa ytterligare en engagerad, kunnig och trevlig person – en kvinna i 50-årsåldern som var en fena på sopor. Om jag ska skriva bara något om sopor så är det så här att om man vill betalar man 15 krononr i månaden för att få soporna hämtade, men de flesta gör inte det utan i stället eldar man dem (som pojken på gatan under min promenad), eller så slänger man dem i en ravin eller vid vägkanten (som man också kunde se från min promenad). Då blir det till mat åt åsnor, höns och hundar, men mycket ligger förstås kvar. Tänk om någon ville bygga en sopförbränningsanläggning. Då skulle alla dessa miljontals plastpåsar bli till energi och man skulle slippa strömavbrott då trafikljusen inte fungerar osv.

Det blev inte mycket om ekologisk sanitet den här gången, men jag kommer tillbaka….

Ekologisk sanitet är ju liksom själva skälet till att vi just nu befinner oss i Afrika. Jag (Karin) ska förhoppningsvis tillföra något i toalettkampen här i västafrika. Än så länge har jag inte jobbat så mycket eftersom kontoret har semesterstängt hela augusti. Jag har fått en del läsläxa och för övrigt ägnar vi tiden åt bilköp, magsjukor och att sy överdrag till våra soffdynor bla. Men så småningom är det meningen att jag här ska rapportera lite om arbetet på CREPA. Till en början tänkte jag reda ut begreppen.

Jag är anställd som BBE = Bilateral Biträdande Expert. Det är en typ av tjänst som Sida (Sveriges myndighet för internationell utveckling) finansierar. Det är en utbildningstjänst och syftar till att utöka Sidas rekryteringsunderlag. Det är alltså så att har man tagit en sådan här tjänst så har man anmält sitt intresse för framtida uppdrag – så vi får väl se…

Mitt arbete bedrivs inom ett forskningsprogram som heter EcoSanRes = Ecological Sanitation Research som också är initierat av Sida, men utlagt på ett konsultföretag, SEI (Stockholm Environment Institute) och det är konsulten som jag är anställd av. EcoSanRes har flera projekt som pågår på olika ställen i världen. Det handlar om att de människor som inte har några toaletter, eller använder en grop i marken, ska erbjudas ett alternativ som innebär att de näringsämnen som finns i urin och fekalier ska återanvändas på odlingar, samtidigt som toaletterna inte ska sprida smitta eller förorena grundvattnet. Helst vill vi ju att det ska vara så i Sverige också, att näringen i avloppsvattnet återförs till åkermark genom tex slamspridning, men tyvärr har vi byggt fast oss i ett system där vi blandar den rena, fina urinen med industriavlopp och annat. Därför känns det smart att de här idéerna sprids i de delar av världen som saknar bra toaletter innan de har fastnat i avloppsledningarna. Av någon anledning är Sverige bra på detta – så jag har ett kontaktnät att använda i mitt jobb.

Här i Ouaga jobbar jag på CREPA = Centre regionale pour l´eau potable et l´assainissement (Regionalt centrum för dricksvatten och sanitet). Det är 15 länder i fransktalande Västafrika som samarbetar och huvudkontoret ligger i Ouaga. I det här toalettprojektet är det 8 länder som deltar och arbetet har redan startat. Det har byggts några provtoaletter och man har gjort ganska noggranna analyser av vad man vill uppnå, hur det ska gå till och i vilka etapper. I Burkina har man valt ut ett projektområde en bit från Ouaga där några toaletter har byggts och varit igång ett tag. I juli var det tömning av ett fekalielager efter ca 6 månaders hygieniseringstid (då inget tillförts). Olyckligtvis dog mannen som gjorde tömningsarbetet en vecka efteråt, troligtvis av hepatit. Så det är väl inte bästa förutsättningarna för projektets fortskridande, men det är åtminstone en (av två) tömningsansvarig som lever och har hälsan.

När jag nu äntligen har tillgång till datorn vill jag passa på att hälsa till mina kompisar och alla som jag känner. Vi hörs! Karin