Det här är promenaden som jag går två gånger om dagen. Klockan 7 och halv 3. Hemifrån och till jobbet. Andra riktningen blir jag hämtad för klockan 12 är det för varmt att gå och klockan 6 för sent.

Den är mig väldigt kär, den här promenaden. Det är detta som är "mitt afrika". Närmare än såhär kommer jag nog inte komma. Man hälsar mycket och glatt, säkert är det flera som känner igen mig (fast jag går lite olika vägar), men jag känner inte igen någon än så länge. Fast det händer ofta att jag känner igen ett svenskt ansikte. Ungefär som när man flyttar till en ny stad och hela tiden är på vippen att hälsa på folk som man tycker sig känna igen, men inser att det inte kan vara så. Med kameran på magen är dock inte alla lika glada. Efter en stund inser jag att det kan vara det tidigare ganska hårda fotograferingsförbudet, omfattande bla fattiga människor, som är orsaken.

 En pojke eldar skräp på vår gata.

 Jag hittade en smal gränd som jag inte gått förut.

Här träffar jag en storasyster med lillebror. De tyckte inte att det var så spännande att se sig själva i kameran.

 Fotbollsmatchen ska snart börja. Kanske var det de här pojkarna som inte fick pengar av oss för att vara med i nån turnering. Jag skäms lite.

Vattenhämtning. Jag går förbi tre sådana på vägen till jobbet.

 En tupp.

 

 

 

 Tillverkning av betonghålsten.

Kvinna i full fart med barn på ryggen och på pakethållaren.I bakgrunden en man i en av ca 20 barer.

 Hur avslappnad som helst. Bunken kanske är tom. Tove och jag har försökt. Är vårt hår för halt?

En tjej bredvid tyckte att jag skulle betala för att ta kortet, men i stället köpte jag ett paket med såna här "munkar" som kvinnan gräddar i lerform över elden. De är lite sura så jag gav dem till en annan kvinna som satt och tiggde längre bort.

Jag börjar närma mig marknadsgatan. Detta är den första i raden av sömmerskor.

Tove har berättat "Vet du hur dom jättebruna gör när dom grillar majskolvar? Dom tar med händerna!" Ja, så är det och så viftar de med sina flaggor. De ser lite sura ut här, men när de fått se sig själva skrattade de.

Ibland bara vill man bli fotograferad. Nu är jag snart framme vid den stora asfalterade vägen, som man korsar med livet som insats.

Först går jag förbi några mopedverkstäder.

Och en åsna.

Och ståndet med sandaler, mattor och kassar.

Sista biten efter vägen finns det inte så mycket att titta på.

Och efter ca 30 minuters promenad är jag så framme vid CREPAs kontor.