Ghana 7 - 13 juli 2004

Nu ska jag berätta om resan till Ghana. I torsdags morse kom vi alltså iväg på eftermiddagen istället för som planerat tidigt på morgonen. En välpackad hyrd bil med motiverade och tålmodiga passagerare satte av söderut mot gränsen. Det visade sig vara bra egenskaper. Då vi kom tillbaka hade vi nämligen kört 250 mil på sex dagar. Karin och Rolle hade planerat resan genom att fråga alla bekanta och läsa i alla böcker så det hela kändes tryggt och Josef och jag gled bara med.

Medan mekanikerna grejade på under huven drog vi söderut. Tjejerna längst bak hittade på en massa bus. Welcome to Ghana står det (förstås) på portalen.

Efter gränsen till Ghana ändrade omgivningen karaktär. Det blev grönare med vidsträckta grässavanner och gröna träd. Vägen blev bättre, bredare men framförallt jämnare och husen verkade mer gediget byggda. Det visade sig senare att denna beskrivning inte gällde hela landet. Det blev brun sand, lerhus och damm och avgaser även i detta land men ytterligare söderut. Första natten sov vi i Catholic Guesthouse i Tampale, en liten grön oas, i utkanten av storstaden, som också verkade vara centrum för missionärer. Nästa dags sevärdhet var ett vattenfall vilket ni kan förstå är unikt. Här fick vi svalka och lunch tillsammans med några skolklasser. Efter denna förlängda lunchpaus visade sig vägen från sin rätta sida. Nu kände vi alla mer igen oss från Burkina; mer väggropar, lastbilar och minibussar och mindre för att inte säga uppätna vägrenar och asfaltbeläggning. Efter att ha passerat miljonstaden Kumasi i eftermiddagstrafiken styrde vi kosan mot resans mål som var sydkusten och staden Cape Coast. Äventyren denna dag var nog två som hörde ihop med varandra. Då vi lämnade Kumasi kom vi inte direkt in på huvudleden söderut utan vi tog så att säga en liten omväg eller vilseväg bland byarna innan vi slutligen kom ut på huvudleden. Detta kostade oss ungefär en timma. Det betydde att vi var tvungna att köra i mörker innan dagen var slut, något som de erfarna varnar för att göra. Detta både pga av trafiksäkerhet och för risken med vägpirater. Trots ösregn, mörker och dålig väg kom vi fram välbehållna.

   Vi kom till ett underbart hotell vid strandkanten där vi stannade tre nätter. Vi satt alltså under palmernas sus vid Guineabuktens sandstrand med så där härligt rullande vågor. Nu är det ju bara det att vi var där under regnperioden så vi fick uppleva både regn och solsken. Bad blev det i alla fall en eftermiddag. Josef och jag tyckte temperaturen var varm till mycket varm medan värdfolket tyckte den låg mellan ljummet och kallt.
  
1) Elin kikar ut från Cape coast castle. 2) Ea, Josef och Tove går samma väg som tusentals slavar gjort. 3) Elmina castle inger viss Fångarnapåfortetkänsla. 4) Utgången från "the room of no return" på Elmina är inte större än att en - svulten - person kan tränga sig igenom åt gången.

    Höjdpunkterna vid sydkusten var egentligen tre. Vi besökte två av UNESCOs världsarv: Cape Coast Castle och Elmina Castle som båda hade sin storhetstid under portugiser, holländare och senare även britter. Även svenskarna var vid Cape Coast Castle på 1600-talet och byggde ut. Forten var centrum för handel och som ni vet så hade handeln med människor stor betydelse här. Vi fick stå vid ”Gate of no return” och höra dramatiska historier om slavhandeln och hur de behandlades.
   Den tredje höjdpunkten var Kakum national park som är ett av jordens få kvarvarande regnskogsreservat. Det var precis som naturfilmerna på TV – vi gick på hängbroar mellan de gigantiska träden och tittade ner på trädtopparna. Det är otroligt att se hur växterna lever med varandra. I en och samma trädtopp syntes löv från flera olika växter. Karin försökte fostra guiden litet genom att tala om att han borde informera mer om vilka växter det var. Men jag undrar om hennes budskap egentligen gick fram. Vi fick lära oss genom att läsa i deras ”Naturrum” istället.  När vi senare reste tillbaka mot Burkina såg vi hur regnskogen hade brett ut sig före skövlingen. Det var grönt av träd, buskar och gräs samtidigt fanns det enstaka enormt höga träd som tycktes ha hört hemma i regnskog.

   Centrala och södra delarna av landet är mer tättbefolkat än de norra. Jag förvånades över hur traditionellt människor verkade leva och bo. Karaktäristiskt för de områden vi passerade var alla de små byar och samhällen där människor ville sälja sina varor och tjänster utmed landsvägen. Det kändes periodvis som mycket fattigt och slitigt liv även om man inte alltid arbetade i vår bemärkelse,. Det var långt från det turistliv som vi och andra västerlänningar ägnade oss åt. Något annat slående i landskapsbilden var alla dessa små kyrkor och kyrkolokaler som fanns överallt. Detta land måste ha varit utsatt för alla världens missionärer; katoliker, protestanter, presbyterianer, anglikaner, lutheraner. Det var Elim och Betel och Pingst, jag vet inte allt. Dessutom benämnde man de flesta små företag med religiösa namn eller skrev upprop på sina bilar.
   På hemfärden sökte vi upp landets största insjö, Bozumtwe. Det var en kratersjö vilket märktes på att den låg i en djup dalgång omgiven av gröna kullar, underbart vackert. Här övernattade vi oplanerat på ett guesthouse som drevs av ett österrikiskt – ghananskt par. Så mitt i Västafrika dit vägen knappt bar fick vi rum med ikea-utrustning. Världen är liten eller företagen är stora, vilket ni vill.

   Nästa dag fortsatte vi norrut och besökte samtidigt den stad som var centrum för vävning av de klassiska Ghananska kente-tygerna. Man väver c:a en dm breda randiga eller mönstrade remsor som sedan sys ihop till större tygstycken. Vi köpte två remsor att dela på. Att väva verkade här var en manlig syssla. Samma dag fortsatte vi återigen mot staden Kumasi där vi besökte ett kulturcentrum för att se tillverkning av hantverk.
   Efter detta hade vi inga andra mål än Ouagadougou. Egentligen körde vi bara rakt norrut men i en stad skulle vi svänga i en rondell. Samtidigt hade vi fullt upp med att handla vatten och bröd. Så vi missade att svänga i rondellen. Lyckliga över att få bröd med chokladkräm som pålägg hann vi köra tre mil innan vi upptäckte misstaget. Sånt är livet. Det var bara att plocka fram energi, tålamod och hopp och vända tillbaka till rondellen. Jag måste säga att barnen imponerar! Det som stressade mig var att vi visste att vi måste hinna till någon plats att sova före mörkret. Men allt ordnar sig! Vi kom till Kintampo och frågade vägpolisen om råd. Han rekommenderade ett fint hotell - trodde nog att det var ett sådant vi sökte. Då vi frågat igen nämnde han ytterligare ett hotell som han tyckte var bra, så det tog vi. Nästa dag i dagsljus såg vi att det nog stämde. Rummen var nymålade i två knallblå färger och gult och brunt (som var färgen på skoluniformerna). Dessutom var det nytt duschdraperi, dusch och toa (men inget handfat) samt fläkt som fungerade i ett läge. Utanför på loftgången var det växter i krukor. Vid sextiden på morgonen hade personalen börjat sopa, städa och tvätta lakan. Receptionen bestod av ett skrivbord och ett låst skåp i ett öppet rum med tre väggar. Standarden var ungefär som på katolikernas guesthouse och 45 kronor per dubbelrum var det värt.

1) Timmerbil. 2) Svarta eller vita volta...

    Vi åkte vid sextiden på morgonen. Nu gick resan som smort eftersom vi återigen hade nått den fina vägen i norr.  Det känns ganska exotiskt att passera både Svarta Volta och Vita Volta, platser som jag troligen aldrig mer kommer att uppleva. Efter två timmar blev det engelsk frukost på ett hotell, innan vi passerade gränsen tillbaka ”hemåt”. Alla kontroller gick ju över förväntan. Rolle hade ordnat ett intyg på att vi var ute på semesterresa, med många stämplar på från hans arbetsgivare. Så var vi då tillbaka i fransktalande land och den frihet jag känt i engelsktalande Ghana byttes nu igen till beroende. God dag – adjö –tack så mycket – smila se glad ut - priset? osv ja, ni förstår nivån på franskan!
   Det var intensivt och upplevelserikt och Josefs och mina guider och chaufförer, tillika värdar och sällskap hade gjort ett mycket bra arbete.