Reseberättelse från Tuareg-land

De tre senaste dagarna har Karin tagit oss (Lina och Mattias) med på en resa norröver. När vi lämnat Ougadougou i onsdags morse befann vi oss strax i den lilla byn Bani, där ett tiotal ståtliga moskéer rests i lertegel. Vi möttes av två byinvånare som villigt visade oss byggnaderna. Banis Islamuppfattning visade sig vara långt ifrån renlärig - den ursprungliga och till omfattningen största moskén hade uppförts till ära av en lokal imam på åttiotalet. Därefter hade sju mindre (men fortfarande för regionen ovanligt stora) moskéer rests på ett intilliggande berg. Dessa var inte riktade mot helgedomarna i Saudien, efter bjuden sed, utan mot den ovannämnda Banimoskén. Våra guider försäkrade oss att i framtiden skulle all världens moskéer vara orienterade mot denna heliga plats, en profetia mot vilken vi inte hade några invändningar - tiden får utvisa om Muhammed nu är överspelad eller inte.

Stor-moskén i Bani. Till höger ses resterna av det raserade tornet.

Centralmoskén hade nyligen mist sin jätteminaret (helt uppförd i tegel slaget av damm och vatten) i ett ras. Någon av Européerna i Ouaga hade tydligen tidigare klättrat upp i denna; vi var i alla fall tacksamma att raset föregått oss. Efter en måltid i småstaden Dori nådde vi vårt mål, Gorom-Gorom, tidigt på eftermiddagen. Där hittade vi sönerna Rissa, vilka på platsen representerade sin fars verksamhet med ökenövernattningar och turridning på dromedarer. Vi vilade ut och efter en god middag och en mysig kväll gjorde vi kväll i Rissa-familjens märkliga övernattningsbunker.

  
Badrummet och sovrummet i vår bungalow i Gorom-Gorom. På morgonen tog vi varsin stol och varsin bok och placerade oss vid vägkanten där marknadsknallarna drog förbi.

Torsdag är marknadsdag i Gorom-Gorom, och den föregående dag så sömniga byn var förbytt i sjudande myller av boskap, varor och människor av olika folkslag. Med Karins och guideböckers hjälp kunde vi skilja Tuareger med sina indigofärgade turbaner och stöddiga svärd från Bellikvinnor med fantastiska smycken och hårtovningar (sicut!). Vår ciceron på marknaden blev lillpojken Rissa, vilken lotsade oss mellan lufttorkade malar, hirsmjöl och gulliga åsneföl. Fint som allt detta var köpte vi till sist i alla fall en getskinnsväska och två meter grannt tyg. Omsättningen på boskapsmarknaden var imponerande både vad gäller skala och effektivitet.

 
 Till vänster och i mitten handlas med tyger och halsband. Till höger är det getter som står på spel.

En flicka kommer med vatten till boskapsmarknaden. Av skräddaren kan man få uppsytt på plats. Man måste inte vara traditionellt klädd bara för att man är Tuareg-kvinna - man kan också ha glittertop till oplockad höna.

Efter några timmar på marknaden lastade vi vår bil för avresa till slutmålet Gandefabou, nordväst om Gorom-Gorom, helt nära gränsen till Mali. En ny Rissason ledde Karin, som körde, genom ett oerhört ödsligt landskap av halvöken. Vi stannade för fotografering av vackra sanddyner och fortsatte sedan vägen (vilken nu ej längre var en väg - vår guide pekade bara hur det skulle svängas mellan gropar och buskar) för att nå målet innan solen gick ner. Denna resa var på något sätt mättad med ödesstämning då vi varken visste vad som väntade eller vem den tystlåtne H:r Rissa egentligen var. Gandefabou var utlovat 'magiskt' men vi hade ändå inte kunnat föreställa oss att en sådan plats kunde finnas. Här rådde absolut skönhet, absolut stillhet och absolut beduinmystik. När solen gick ner över vidderna mönstrade vi det traditionella Tuaregtält i vilket vi skulle sova. Detta var rent och mysigt - fjärran från bunkern i Gorom-Gorom. Karin valde ändå att sova under stjärnklar himmel (här gavs naturligtvis en del av stjärnhimlen som man inte är van att se vid nyår) medan vi andra kröp till kojs därinne.

Sanddynerna i Oursi.Till höger Lina och Mattias komfortabla sovplats i Tuareg-tältet.

På nyårsaftons morgon kunde vi sömndruckna fastslå att Gandefabou, vilket betyder 'den magra byn' (tacka för det), var lika anslående vackert i dagsljus. Vi var nu ivriga att komma iväg och det sades oss att vi skulle utgå "så snart dromedarerna är här". Snart fick vi se en sådan beta nere i en grön lund, sedan åter en annan och snart var de alla utanför vårt tält, samlade av Tuareger i indigoturbaner. Efter en snabblektion i tygelföring besteg vi de lydiga djuren och gungade iväg, ledda av vår guide på gammeldromedaren. Solen stekte, men en varm bris skingrade luftens dallringar. Vi red förbi vackra stenformationer och steg av första gången i en Tuaregby.

Morgonen i Gandefabou var riktigt kylig, men det var främst vinden och solen som påbjöd turban-användning.

Att möta människor som framlever sina liv så fjärran från det vi kallar civilisation var en upplevelse som förstärktes av gårdagens ödsliga resa i åminnelse. Här fann vi den typ av handgjorda matta vi spanat in i Gandefaboutälten och inledde förhandlingar om inköp med vår dromedarförare som tolk. På något sätt tycktes Tuaregerna förhandla och vi överenskom om en summa, men när vi överlämnade sedlarna till byns åldermor sade vår guide att de inte kände igen pengarna de fått eftersom Burkina Faso bytte sedlar för ett år sedan. Då han emellertid lät vara sagt att de kunde besöka en marknadsby och att "i kväll är det stor fest i den byn" lät vi stilla våra samveten och spänna fast mattorna på dromedarerna.

 
I byn satt två kvinnor och värmde långa trästickor i elden som de sedan knackade för att skala och binda samman med skinnremmar till sovmattor.

Vi red sedan vidare och efter en måltid beredd i öknen sträckte vi ut oss i skuggan av en klippa medan riddjuren avsadlades och släpptes lösa. När solen passerat zenith anträdde vi återfärden. På Karins önskemål fick vi nu trava med dromedarerna. Det snabbare skumpandet var först en lisa för ändalykten men det dröjde inte länge innan detta var lika smärtsamt.

   
Rissa själv hade kört ut mat, vatten, halva sin familj och alla attiraljer, inklusive skumgummimadrasser för siestan, till lunchstället där en kock installerade sig mellan klipporna. I Peul-byn provade Lina hirs-morteln till mycket stor glädje för Peul-kvinnorna.

 Efter ett stopp i en by bebodd av Peul (ett annat folkslag) travade vi tillbaka till Gandefabou. Något firande av nyårsslaget kom ej på fråga då vi stupade i säng med helstekt lamm i magen. I dag körde vi så den långa vägen hem och är nu tillbaka i Ouagadougou. Familjen Rissas professionalitet, Gorom-Gorom, Gandefabou och vår gemenskap under denna resa ska sent glömmas!

Soluppgång över lägerplatsen.