följ med på en runda i Bois de bologne

Vi Cornee och jag börjar med att betala entréavgift till parken 100 CFA (1,50 SEK) - sen startar klockan.
I den här skogen är det inte backarna utan värmen som är den största utmaningen. Nu är det bara några
dagar sedan regnperioden slutat men man kan redan se att skogen börjat skifta i brunt.
Om några månader kommer allt som inte vattnas att vara blekt gult eller brunt.
Rundan är ca 6 km lång och vi har som mål att springa 3 ggr/vecka.
Skogen är inte stor till ytan så vi springer i princip hit och dit på alla publika vägar.
Det finns ett staket till den opublika delen där man försöker bevara t ex vilda hjortar från utrotning.
Rundan är ca 6 km lång och vi har som mål att springa 3 ggr/vecka. Skogen är inte stor till ytan så vi springer
i princip hit och dit på alla publika vägar. Det finns ett staket till den opublika delen där man försöker bevara
t ex vilda hjortar från utrotning.

Det börjar med en lång raksträcka, skogen är full av högt gräs och ris så man kan bara springa på sand/grusvägarna.
Blir man trött kan man ju alltid hugga sig fram till en betongbänk, de finns överallt, fast vi är målinriktade och springer
alltid på mot klockan för at åtminstone klara samma tid som sist.

Efter drygt en kilometer är det under regnperioden alltid lika spännande: Kommer vi över bäcken i dag? Den kan vara
alltifrån 50 cm till 50 m bred från en gång till en annan. Intill bäcken ligger en våtmark. Här hälsar vi på en holländsk
fågelskådare på post som spanar efter nya arter. Han är uppe i över 150 bara i denna lilla skog. Vi har sällan tid att
titta på fåglar men blommorna som är mer stationära kan man inte missa. I närheten av bäcken är det lummigt, skuggigt
och en ren njutning att springa.

Nu kommer värmen. Här tar vi vänster och kommer ut på mer öppna ytor. Varför man placerat stenpartiet mitt i värsta
solgasset är inte lätt att förstå men det är snyggt och välvattnat. Längre bort finns en lummig del med skuggande träd
och stora gräsmattor perekta för picknick och läxläsning. Att parken används är kul. Här är det nästan alltid folk.
Påfåglarna är inhägnade och lätta att få syn på. Leguanerna och ekorrarna är svårare. Man hör när det prasslar i
gräset och träden och ser dem svepa förbi på avstånd som svarta streck. Häromsistens fick jag hjärtsnörp när jag rundade
ett hörn och satte foten 5 cm från en halvmeters leguan. Han blev väl lika skraj iallafall var han snabbt borta.

All motortrafik är förbjuden i parken och det är verkligen en oas att få byta ut alla mopedljud och avgaser mot en
härligt frisk naturupplevelse. Man möter ofta åsnor med vagn och förare som samlar foder till djuren. Att samla
ved är förbjudet som synes liksom att fiska. Det sägs att det finns krokodiler i bäcken men man ska inte tro på allt.
Lite småfisk är vad vi sett.

Ja nu är det bara purten kvar. Efter en dräpande lång raksträcka som man turligt nog inte ser slutet på kommer vi
tillbaka till en skuggig sträcka och skylten till museet som talar om att det är dags at bromsa in spurten och klara
kurvan. Har vi varit ungefär så duktiga som vanligt har klockan hunnit bli 27 -32 minuter mer än sist vi var vid samma punkt.