Zanzibar

29/11 - 4/12 2004

Sida var schyssta och bjöd alla sina BBE-are i afrika till Zanzibar för att träffas, utbyta erfarenheter och sånt där som man gör. Vi är numera två BBE-are i Ouagadougou och vi var båda väldigt sugna på hav, strand och sol men kanske inte lika sugna på att göra resan tvärs över Afrika som är ganska krånglig. Det är liksom inte meningen att man ska resa på den ledden. När sen flygplatsen i Abidjan stängde och Kenya airways ställde in alla sina flyg till västafrika så blev det ännu krångligare, men som sagt, vi var väldigt sugna på att komma bort och på att höra hur de andra har det, så vi åkte. Resan började på lördagen den 27 november och första stopp var Bamako (Mali) där vi fick sova över natt. Nästa morgon satte vi oss på Ethiopian airlines plan och serverades genast frukost. Efter att ha varit nere i Accra (Ghana) blev det lunch och efter stoppet i Douala (Kamerun) fick vi dricka och snacks och en stund senare middag. Efter tio timmar var vi framme i Addis Abeba (Etiopien). Där var det 12 grader och lika kallt inne som ute. Vi hade ännu inte lärt oss knepet att ta med en filt från planet in på flygplatsen, som är helt nybyggd med en jätteglasvägg och fackverk i taket.

När planet lyfte mot Nairobi (Kenya) var klockan 4 och när vi landade klockan 6 gick vi direkt till transitloungen där vi fortsatte sova tills det var dags att gå på planet till Zanzibar (Tanzania) där vi landade kl halv tolv på dagen. En timme senare hade vi duschat och satt med de andra i konferensrummet och lyssnade på presentationer från Zambia, Uganda, Rwanda, Moçambique, Namibia, Kenya och Tanzania. De andra hade väl sisådär 3 timmars restid för att komma till Dar es Salaam där de tagit båten ut. Det är som om det fanns en järnridå mellan det fransktalande och det engelsktalande afrika.

Hotellet var nästan för bra. När vi var klara för dagen var det bara att hoppa i poolen och på kvällen åt vi av havets läckerheter i restaurangen. Vi bodde mitt i den anrika stenstaden (världsarv, se bilder nedan) och besökte bla ett husrestaurerinsprojekt där de förevisade gamla tekniker för att rusta de gamla husen i kalksten och korallsten. Husen har ganska speciella dörrar och de stora mässingsspetsarna sades vara till för att hålla undan elefanterna som fanns på ön förr. Vet inte om det är sant. Fram till någon gång på 60-talet var Zanzibar en ”egen” stat (koloniserad förstås), men slogs vid självständigheten ihop med Tanganyika och bildade staten Tanzania (Tan som i Tanganyika och zan som i Zanzibar). Ny kunskap för mig. Och sann.

Vi åkte på studiebesök till en byförening som skapats för att konkurrera med delfinturismen och sköta den på hållbart sätt. På den vänstra bilden finns en liten liten svart prick (Hm den har visst försvunnit när jag minskade upplösningen). En delfin är det i alla fall! Jag lovar. Vi besökte också tillsammans med en klass från en flickskola en saltvattensfiskodling som var ett forskningsprojekt. På väg därifrån stannade vi och åt lunch vid en kryddodling. Som alltid var vi sena och hann bara med en kort kryddtur.

Nej, delfinen som hoppade ute i vattnet kom visst inte med på bilden men vi såg den. Till höger fiskodlingen.

Till vänster kardemumma, kryddan finns i de små gröna kapslarna ner vid marken. Tillhöger vaniljstång - en klängväxt.

På fredagen skulle de andra åka tillbaka till Dar es Salaam, men eftersom vårt flyg gick från Zanzibar stannade Cecilia och jag kvar och passade på att åka med hotellets buss (pickup med soffor på flaket) till hotellets egen strand. Vi fick sällskap av två tjejer från Sidas infoavdelning. Färden började i hällande regn – liksom varje förmiddag – men vad värre var var att chauffören i trängseln inne i stan körde på en annan bil så kofångaren fläktes av. Folket på gatan blev arga och sprang efter och bankade på bilen och vi svenska tjejer tyckte det var rätt så obehagligt men vår chaufför teckande åt den andre att han skulle komma tillbaka senare och våra medpassagerare försäkrade oss att det var hakuna matata. Det trodde vi på ända tills den andra bilen körde ikapp oss vid poliskontrollen vid utfarten från stan och parkerade precis vid spärren så att det blev väldigt trångt att köra förbi. Men det bekymrade inte vår chaufför, som tryckte på gasen och rammade den andra bilen längs hela sidan medan poliserna stod och såg på. Vi blev väldigt upprörda och försökte med myndiga stämmor säga att vi inte ville åka med mer – fast det lät väl mest som hysteriska skrik – så det var ingen som brydde sig om det. När vi kom fram till stranden förklarade vi att vi tyckte det var olämpligt att göra sådär, att vi ville bli hämtade av en annan chaufför och att vi skulle rapportera till hotellet. Det kändes inte så kul just då, men när vi gick på smala trappor nerför en grönskande sluttning till en restaurang på små träbalkonger där vi serverades färskpressad juice medan vi blickade ut över en öde vik då blev vi bättre till mods. Efter bara några minuter slutade regnet och en gassande sol tittade fram så vi tog våra juiceglas och gick ner och la oss på solsängarna av kokossnören – efter att vi beställt grillad seafood till klockan 13.

Jaha, sen njöt vi av solen och havet och stranden. Dilemmat med chauffören var i och för sig inte löst – för han insåg ju att han var på väg att förlora sitt jobb och kom ner på stranden för att förklara att han varit chaufför i trettio år och hade jobbat med polisen och att det inte var något problem för den andra bilen var ju felparkerad. En övning i etik och moral. Vi bestämde oss till slut för att skriva en mer allmän skrivelse typ ”hotellet bör se till att dess chaufförer uppträder korrekt i trafiken, vilket inte har varit fallet….” men det kändes inte helrätt. Äsch, vi lämnar den där historien och ägnar oss åt sol och bad i stället. Och åt en tallrik med grillad hummer, fisk och jätteräkor.

I mitten ett bevis på att jag faktiskt var där!

I mitten och till höger the Tipo Tipo house och dess ägare som gör en hyfsad hacka på att strosa omkring i stan och haffa turister för en privat visning.

På lördagen var det hemresedag och medan Cecilia fick massage på hotellet så gick jag runt med kameran i stan. En man kom fram och berättade att han bodde i ett kulturhistoriskt intressant hus som hette Tipo Tipo house där det bott en slavhandlare. Mot mina principer följde jag med honom och blev visad runt i huset som var från 1309 – muslimsk tideräkning – och hade verkligt fina snickerier. När jag skulle gå tog han fram en almanacka som han hade som gästbok och den första person jag fick upp i den var från Göteborg. Sedan checkade vi ut från hotellet och Cecilia och jag gick tillsammans runt i stan. Jens som var med på seminariet  hade tidigare sagt att det han gillar bäst med Zanzibar är att ”gå vilse i stonetown” och det fick vi nu pröva på. Vi gick upp en gata och skulle gå en parallellgata ner men eftersom det inte existerar några parallellgator och det är helt omöjligt att hålla en riktning så hamnade vi vid slavmarknaden och stora kyrkan och vägen vi tog tillbaka därifrån blev verkligen inte den närmaste. Det slutade med att jag blev nerstänkt från topp till tå av en bil och fick ta en snabbsnabb dusch i ett omklädningsrum på hotellet innan vi tog taxin till flygplatsen.

Resan hem skulle jag också kunna skriva om, att vi stod nästan en timme i kö helt i onödan på flygplatsen i Nairobi, att vi dock, som vana resenärer, parkerade oss med filtar på ett fik i Addis och värmde oss med kryddte nästan ända tills planet lyfte och att vi under väntetiden i Bamako blev tagna av Ulrika på Sidakontoret till en restaurang på pålar i Nigerfloden, men jag bryr mig inte om att skriva om det. Nu får den här reseberättelsen vara slut. Det är skönt att vara hemma igen – man tröttnar på hummer efter ett tag. Avslutningsvis lite bilder tagna från minibussen på väg runt ön.

Som sagt, ordentligt med regn varje förmiddag. Kvinnorna tillverkar rep av kokosnötshöljet.

Här fanns verkligen alla nivåer av levnadsstandard men mest var det nog som nedan. Sophögen ovan till höger hör till de mindre. All allmän mark var skräpig tyckte jag. Det är intressant att se hur de karaktäristiska plåttaken har en traditionell föregångare som stråtak (nedan tv).