dagbok oktober 2003
27 oktober
Det luktar lakrits i trädgården.
Den rena tvätten luktar scoutläger.
I
Zone de Bois eldar man inte soporna där betalar man 15 kr per månad för att
få den hämtad.
Hemma hos Stine och Marten luktar det som hemma hos en vanlig
svensk barnfamilj. - skönt för dem. Hos Susann och Corne luktar det fortfarande termitdödarmedel.......
I morgon är det sista chansen att inte skänka pengar till libaneserna. Då är det sista aerobicspasset på mitt månadskort. Går jag då har jag betalat löspris. Går jag inte har jag skänkt 30 kr till en libanes. Inget ont om libaneser men felet här är att de rika kunderna handlar importerade västvaror av libaneserna istället för att handla av lokalbefolkningen.
25 oktober
I dag var det lördag igen. Det är precis lika skönt varje gång. Vi har haft en skön morgon, varit hos Stine och Maarten, Anna och Olivia och ätit gemensam lunch, barnen har lekt och så fick vi med oss en kanin och en begagnad bur hem. Kaninen som från och med i dag heter Pippi kommer från överskottet som blev efter att deras kanin fått träffa en kompis. Till veckan är Tove ledig hela veckan (franska skolorna har lite underliga lov) -men hon är lika glad ändå eftersom då kan hon vara mer med kaninen.
Den här veckan har jag fortsatt jobba på Sida kontoret där vi har haft besök
av Gunvor och Karl-Örjan (ekonomer från Sida i Stockholm). De har hjälpt till med att skriva avtal,
upprätta riktiga myndighetsrutiner och försökt lära mig att bokföra. Jag har ett perfekt jobb för en "hemmapappa". Arbetstiderna är valfria
förutsatt att jag gör mina 20 tim per vecka. Först kör jag barnen till skolan,
sedan mig själv till kontoret, tre timmar senare hämtar jag barnen och Karin.
Sedan jobbar jag en timme till när de sover på siestan eller på kvällen.
Sedan i torsdags kan jag dessutom ständigt gå till jobbet i mina favoritbyxor eftersom skräddaren gjorde ett bra jobb. Nu har jag 4 likadana i olika färg. I torsdags kväll gick Karin och jag på restaurang med sverigebesökarna. Som grädde på alltihop hade de RIKTIGT GOTT kaffe.
I morgon ska vi åka på en liten hantverksrunda och försöka se om vi kan hitta något att försköna huset med.
16 oktober
Igår tömdes vår första 25-kilossäck med ris så idag har Rolle varit och köpt en 50-kilos. Det är främst våra anställda som äter av detta ris. Vi misstänker att kocken är en smula dement, kanske inte så konstigt, han har nog passerat 50 (!) Idag hade han slängt potatisskalaren i komposten. Idag har jag också fått internetuppkoppling till min dator på jobbet! Så lätt! Det gäller bara att veta ATT man ska fråga, VAD man ska fråga och VEM man ska fråga: Som med allting annat - man blir inte informerad, man informerar sig. Idag har vi dessutom haft besök av en skräddare som Stine tipsat oss om (dansk mamma till Olivia och Anna - Toves ridkompis). Han fick med sig en beställning på fyra par byxor till Rolle, eftersom han ju börjat smygjobba lite på Sida den här veckan. Till sin hjälp fick han också med ett par favoritbyxor som modell och ett mönster. Ett förkläde till kocken och några grytlappar ska han också få sno ihop. Är inte detta livet lite märkligt, ändå? Att ta hem en skräddare när man behöver några par byxor. Jag har faktiskt kommit till ett stadium när jag inte längre vill hem till Sverige hela tiden. Därmed inte sagt att jag älskar att vara här - det är faktiskt ganska jobbigt. Och märkligt. Men jag tycker om det.
14 oktober
Läs ytterligare en reseberättelse från Karins jobutfärd med det scweiziska filmteamet. Klicka här
12 oktober
Det har slutat regna. Hösten är alltså här. Löven faller snart av träden. Men än så länge är det grönt och härligt. Särskilt ute på landsbygden där vi varit i helgen. Orkar ni höra ännu en historia i genren "det blir aldrig som man tänkt sig"? Tillsammans med våra holländska vänner S&C planerade vi för en tripp utanför Ouagas tullar: Den skulle gå av stapeln den här helgen och med tips från Eva och Lennart tänkte vi oss till Boromo - 2,5 timmars bilresa härifrån. Där skulle finnas ett enkelt men trevligt ställe, en bra bit från stora vägen, alldeles vid floden (svarta Volta) där man på kvällen skulle kunna se elefanterna komma ner till floden för att dricka. Bilfärden gick bra. Vi stannade när vi var halvvägs och åt pizza som våra vänners kock gjort. Trots att potthålen i vägen låg med exakt så långa mellanrum att man precis hade glömt bort att titta efter dem när nästa dök upp, klarade vi oss utan missöden. Det gjorde däremot inte den motorcyklist som vi körde förbi. Han hade blivit påkörd av en lastbil och låg på vägen. Han reser sig aldrig mer. Tove sov då och det var skönt, för allt är inte lätt att förklara. Ganska tagna av detta nådde vi Boromo och lyckades hitta skylten som pekade mot Kaicedra, 7 km.
Vägen var,
som utlovat, mycket skumpig och vägvisningen utgjordes av vita färgklickar här
och där på träden. När vi körde upp på gårdsplanen möttes vi av en trevlig kille
som informerade oss om att stället var stängt eftersom de haft översvämning.
Vattnet hade gått en meter upp på de små bungalowerna och de hade ingen elektricitet
och varken mat eller dryck att servera. Och elefanterna, de kom inte hit nu
för det var alldeles för blött för dem att ta sig ner till floden. Vi promenerade
runt lite i hettan och Tove ville titta in i alla de små husen där larverna
och ödlorna kröp omkring och möblerna låg ute på gården på tork. Man kunde
dock ana att det varit rätt så trevligt där, med badrum och gardiner.Vi satte
oss i bilen och skumpade tillbaka de 7 kilometrarna för att ta in på byns hotell.
Där pustade vi ut med dricka och Tove och Elin fick genast kompisar som lånade
deras leksaker och var så ordentliga och städade i ordning efter dem. Sedan
gick vi på promenad i byn. Vi hade ju åkt iväg för att gå i skogen och titta
på djur så det var bäst att försöka traska iväg en bit. Hela tiden med en mängd
barn runt omkring, men de droppade av efterhand och till slut var det rätt skönt.
Våra nya kompisar berättade att det skulle vara fest nästa dag för skolan. Efter
en ganska okulinarisk middag (spagetti med köttfärssås och kyckling med tomatsallad)
tog vi fram favoritspelet Siedler (rättare sagt Kolonisten - holländska
versionen) och vår bullpåse och beställde te och kaffe till detta. Barnen var
uppe länge men somnade en bit in på andra spelomgången och vi hade en väldigt
skön kväll. Faktiskt var den nog den största behållningen av resan - förutom
lärdomen förstås. Dagen därpå gick vi för att kolla in skolfesten. Hela skolan
och halva byn hade samlats kring den stora gårdsplanen utanför borgmästarens
hus. Under ett tak av presenning stod fåtöljer där allehanda viktigheter skulle
ta plats, men de hade inte kommit än och det var nog tur för de kanske skulle
ha blivit sura på de där vita människorna som samlade en sådan skara runt sig.
Vi tröttnade ganska snart på att vänta och gick tillbaka till hotellet för att
bunkra upp med vatten och sätta på hattarna. Roland och Corné hade varit ute
och sprungit och när de lagom svettats klart och duschat gjorde vi ett nytt
försök. Den här gången kom vi lagom till skolans karategrupp. Åskådarna skrattade
när barnen gjorde sin uppvisning. Jag har inte förstått det där skrattet än.
Om det är hånfullt eller bara glatt. Hur som helst var vi nöjda med vår utflykt
och vände tillbaka för att äta en lunch som var en repris på gårdagens middag
och därefter anträda resan hemåt. Jag tror att barnen var de som var mest nöjda.
De ser liksom inte fuktskadorna, de äcklas inte av myrkolonin i duschen och
vet inte om att deras nya kompisar tigger presenter. Vi vuxna uppskattar
i alla fall vårt hus i Ouaga mer nu. Och allihop tyckte vi att det var väldigt
skönt att komma hem. När vi hade fyllt barnens plastpool och de flöt runt där
på båten som de låtsas är en säng för sjöjungfrur - då sa de båda två "härligt...
härligt...."
Det blev mycket text..........letar ni efter något
mera lättläst kan vi föreslå barens senaste veckobrev och då är det bara att
klicka
här
´10 oktober
Kan ni tänka er. I dag ringde de från polisstationen för att berätta att
de lyckats hitta min försvunna mobiltelefon. Det var alltså inte bortkastad tid
att göra anmälan. Poliserna skötte sig mycket snyggt och ville inte heller ha
betalt på något sätt. De fick iallafall lite tillskott till fikakassan.
6 oktober
Äntligen kom dagen när vi fått alla handlingar på bilen färdiga. Nu sitter
de rätta grönoranga skyltarna på bilen och vi har ett registreringsbevis i handskfacket.
Allt
detta tack vare Dougou som ledsagat oss genom byråkratins smala och snåriga
korridorer. Alla tjänstemän är mycket noggranna med dokumentation och det är
nog motiverat men visst, jag har lite svårt för att vänta så mycket och länge
i köer och har lite svårt för att förstå varför man skall åka kors och tvärs
över stan för olika kvitton, stämplar och märken.
Elin pratar mycket
men föredrar att prioritera budskap före kvantitet av ord...mycket klokt. Man
gör sig ju förstådd ändå.....Här får ni ett ett urval
Bäbä
slangska (bäbä säger bebisarna på franska)
Sluga min potta inte kissa jaag
(jag vill inte kissa för det är en fluga i min potta)
Slyg mamma bort iväg. lagavagn
(?)
Mamma
af haklapp (mamma ta av min haklapp)
Ritat salamander jaag
(Elin har ritat en snygg salamander som sitter på kylen)
Göja så jaag
(så här gör jag)
Kommer slöör, kommer
ost (Nu dukar vi fram smör och ost)
Vill jag slör. Slör vill jag. Ha.
Jag slöör
(visst är det tydligt att hon vill ha smör)
Klaspuffar jag
(kalaspuffar till frukosten så klart)
Lygsäck
hiter de(det heter ryggsäck)
Min docka borta, lådan
(min docka ligger där borta i lådan)
Klappa lite make
(här sitter jag och klappar lite på min mage)
Gungar bilen så, hit
o dit å hit å dit å andra hållet hit å dit å hit å dit
(småvägarna är väldigt gropiga)
E:
Huset, dörren, fönstret, bilen, leksakerna...K: Vad är det här för saker som
du räknar upp?
E: 1,2,3,4,6,8,9,10,11
Skrapa pappa öron håller jag. (Pappa
hyvlar och det låter för mycket så jag håller för öronen)
5 oktober
Nu finns det ett nytt barnens veckobrev,
klicka här
I dag har vi varit och badat som vi brukar göra på helgen.
Susanne och Cornee följde med oss. På vägen dit var vägen avstängd på några
ställen för en cykeltävling. Det var verkligen ovant att se så många fina cyklar
på en gång och tänka sig.....alla hade hjälm!
Att ständigt konfronteras med det främmande och annorlunda ligger inte bara till grund för kreativitet och utveckling utan är också en vaccination mot fördomar och intolerans. Detta står i senaste numret av tidningen stadsbyggnad. I brist på annat är den flitigt läst på toaletten och när jag fick se denna mening blev jag tvungen att fundera lite: Hm... det är en ganska bra formulering av anledningen till att jag har åkt hit. Men om agenda för staden blir verklighet, kommer man i framtiden bara att behöva åka till närmaste svenska tätort för att uppleva detta. Praktiskt. Och smart, för efter gårkvällens middag med luttrade Burkinasvenskar har jag nämligen fått klart för mig att konfrontationen med det främmande och annorlunda även ligger till grund för frustration, uppgivenhet och viss cynism: Som vanligt kan det bli för mycket av det goda.
Igår konfronterades Elin och Tove och jag med "vår" marknad. Det
var lite spännande att gå dit på egen hand: Vi har ju bara varit där en gång
förut och då hade vi med oss Clémentine. Karin tyckte att konfrontationen var
utvecklande och kände sig glad och nöjd med att lyckats förhandla priset på
tygerna som vi köpte, att ha klarat att vara trevlig och samtidigt säga nej
till de som ville sälja tomater och att ha pratat lite moré (lokalt språk) vilket
gjorde tanterna glada. Barnen kände sig nöjda med att det blev en kort utflykt,
att de fick åka vagn hela tiden och att vi hade godis, kex, popcorn och saft
i ryggsäcken. Mamma kände sig nöjd med att de bjöd några andra barn.
3 oktober
Det är fredag kväll och tjejerna sover. Vi har bakat pizza till kvällsmat
med tomatsås, oliver, pamaskinka och ost och ananas. SUPERSMASK
I går försvann min mobiltelefon, förmodligen ramlade den ur fickan. Efter lunch
var det istället en tjej som svarade när Daougou ringde den. Han engagerade sig
direkt för att vi skulle få tillbaka den och vi polisanmälde förlusten på kvällen. I dag gick förmiddagen åt
till blankettspring hit och dit för att få olika stämplar. Hos operatören fick
vi en utskrift med samtal in och ut från min "stulna" telefon. På eftermiddagen
skulle vi komma tillbaka till polisen för att träffa en utredare och lämna blanketten. De
kollade noga på papperet och ringde upp det nummer som "nya ägaren" hade ringt i
går eftermiddag och tog reda på adressen. Sedan frågade polisen om vi hade bil,
ja svarade jag utan aning om att det skulle betyda att vi fick skjutsa tre
poliser fram och tillbaka till huset där de lämnade en kallelse till förhör. Här
verkar inte finnas resurser till förebyggande arbete och inte till polisbilar
men poliser saknas inte och de utreder varje fall noga. Jag behövde i allafall
inte vara rädd för vad som skulle hända om jag blev stoppad i någon kontroll
längs vägen.
1 oktober
Nu sitter jag i en liten fåtölj vid ett skrivbord. Leksakerna och böckerna
står prydligt uppställda i bokhyllor. Av flyttkartonger och ödsligt omöblerade
ytor syns inte ett spår: Cornee och jag har nämligen varit och lånat med oss
de möbler som blev över när Sidas kontor fick helt nytt möblemang. Här finns inga släp att hyra och vi har inget takräcke så det fick
bli transport "the african way". Vi sysslolösa pojkar funderar på att
starta firma Quick & Clever. Jag är quick och Cornee är clever:
På eftermiddagen fick Tove och jag följa med
Anna och Stine till en ridskola där Tove fick prova att rida. Ett jättemysigt ställe på landet utanför stan med en duktig lärare. Ni kommer
säkert få läsa mer om det i nästa barnens veckobrev.
***********************************************************************************************************************************************************************
Hör gärna av er till oss vi har både adress och
telefon.
Fam Ahlgren
CREPA
03 B.P 7112 Ouagadougou 03
Burkina Faso
hemtel +226 364 817
mobil +226 63 22 59