dagbok

I bland krävs det att man bjuder hem gäster för att man ska få saker gjorda....disken är borta, tvätten struken, leksakerna upplockade från golven - och allt samtidigt - så trivsamt.
Grillen som vi beställt av smeden längs gatan blev färdig i går och vi är SÅ laddade för att få grilla kött. Den blev faktiskt precis som vi tänkt oss.
I dag är det första advent. Här känns julskyltning och höstrusk långt borta men vi jobbar på det. Med allehanda små pyssel som julänglar och adventsljusstakar i papper skall väl här kunna bli
något som liknar jul, iallafall om några veckor. Kolla in barnens veckobrev.

Titta vad som hänger på väggen ovanför vår soffa! Vårt första riktiga tavelköp! Jag måste få berätta om det:
Efter en vecka i Togo, bestående av dels mycket trevligt och konstruktivt arbete med crepa-gänget, dels långtråkiga kvällar på ett hotell i utkanten av stan och halvlyckade utflykter till stan (se nedan), hade jag siktat in mig på söndagslunch på flådiga hotell Sarakawa. För drygt 150 kronor utlovades lunchbuffé och tillträde till poolen. Det kändes hutlöst dyrt jämfört med vår tidigare mathållning, och jag ska säga att jag skämdes när vår chaufför släppte av mig och Björn B utanför hotellets dörrar. Väl inne var det stort och tjusigt, men inte extremt med västerländska mått mätt, och där var det konstutställning. Som ni förstår blev jag intresserad, men undrade om det var en lokal konstnär. Det dröjde inte länge förrän det kom fram en man och presenterade sig som upphovsmannen. Han var från Nigeria och hade studerat i sitt hemland, berättade att han hade fru och två barn osv. Han uppfyllde helt enkelt kraven för att jag skulle vilja handla och jag slog till på denna fina, som heter "Bond" dvs band och visar banden mellan mannen (som ska synas som en siluett i det vita), kvinnan och barnet - omgivna av ramen av traditionella Nigerianska tecken - bara goda sådana sa han. Jag var väldigt glad när vi klev ut i hotellets trädgård och det visade sig dessutom att buffén var alldeles fantastisk. Det blev ingen tid för bad, men det var verkligen en lyckad lunch med utsikt mot havet medan vi åt fiskpatéer, grillspett och goda efterrätter.

Numera kan jag alltså rekommendera semester i Lomé - på hotell Sarakawa - med bara korta utflykter till stadens centrum. Mer bilder från Togo och Lomé kan nog tänkas komma under västafrika-fliken.

Togo gör mig beklämd på något satt. Eller rättare sagt staden Lomé. Jag har ju inte sett mer än Lomé och två byar strax utanför staden. Byarna gör mig inte beklämd. Men bilden av presidenten sedan 35 år tillbaka, Eyadéma, på byhövdingens t-shirt är inte så kul.

Staden Lomé är en röra av marknadsstånd, sjaskig stadsbebyggelse och avgaser. Som tur är har man inte långt till stranden. En lång vit härlig strand som sträcker sig från hamnen i öster och en bra bit in i Ghana. Gränsen till Ghana ligger i stan. Vi kunde inte passera för vi hade inga visum. Det skulle kosta 100 dollar sa kontrollanten. På stranden ser man ytterst få turister, men där finns fiskare, fotbollsspelande ungdomar och vanligt folk som badar.
I västra änden är gränshandeln livlig. Enligt Lonely Planet (var husgud på denna resa) var Lomé ett av Västafrikas populäraste turistmål kring 1990 och det är inte svårt att föreställa sig att livet kring den här stranden var ganska flärdfullt, med tjusiga Palm Beach Hotel, uteställen, vajande palmer och paraplydrinkar. Av detta återstår inte mycket. Färgen flagnar på alla byggnader längs strandboulevarden och fönstren behöver verkligen putsas på Palm Beach. Den rostiga piren från tiden när Togo hörde till Tyskland (före första världskriget) passar in. Togo har naturtillgångar. Främsta exportvaran ar fosfat, men också kaffe, kakao och bomull. Tack vare herr Eyademas politik är det ett fattigt land, som vägras bistånd pga de odemokratiska valen. Men när man kommer ut på landsbygden är det verkligen prunkande grönt i det gynnsamma klimatet och det känns så trist att landet inte kan utvecklas därför att folket inte har några pengar. Ingen köpkraft. Inga chanser. I nuläget är detta inte mitt restips.

Dakar är verkligen något jag rekommenderar. Det är bilköer, avgaser, ficktjuvar och försäljare överöverallt, men där händer det i alla fall saker. Att komma dit var som att plötsligt få en mening med sitt liv. En smula överdrivet, men tänk dig själv. Ouagadougou. Varför ligger det en stad mitt i platta karga Sahel? Och så komma till havet. En ljummen vind, med lite salt i. Bougainvillea i massor av färger. Vita hus med små trevliga balkonger. Stränder, restauranger, vikar med fiskebåtar. Det finns anledningar att ta en promenad i Dakar. Det gör det inte i Ouaga.

Ibland behövs det inte så mycket för att tillvaron skall väga över på ljusa sidan. I dag har till exempel Elin bajsat en korv, kocken har lärt sig att använda vattenkokaren och fylla vattenfiltret utan att man
behöver be honom om det och jag har lyckats få månadens konteringar på kontoret i balans. Tove önskade sig vattenmelon till kvällsmaten och vi har självklart bildbevis på hennes önskan uppfylldes.

Tiden går fort även här. Vardagen har återvänt med Karin och det var väl tur för vi behövde lite assistans. Sista dagarna i Dakar fick Elin, Tove och jag värsta turistmagarna med rinn rakt genom systemet. För mig och Tove gick det över på några dagar men Elin har fortfarande inte riktigt kommit i ordning. Trots att vi både gick till doktorn på franska kliniken och tog bajsprov och lämnade till lab kunde man inte se något annat än det normala. Fast doktorn sa att det normala är att man har lite trixig mage emellanåt. Hon har iallafall fått en behandling mot alla tänkbara gäster i magen som inte borde vara där och en dryg vecka senare har hon börjat bli bättre.

När Elin är hängig blir hon gnällig, skrikig och kramig och får väl lite mer uppmärksamhet än sin storasyster vilket gör att Tove härmar Elins skrik och gnäll för att få sin del. Ja vissa stunder är det att ha barn är som jag trodde att det skulle vara jämt innan vi hade barn. Men det finns riktiga solskensstunder som till exempel den kvällen när Karin kom hem från jobbet med fyra brev. Alla innehöll något till barnen. TACK!

Vår bil har varit på service hela tiden när vi var i Dakar och vi fick tillbaka den i nästan strålande form. Av de nya grejerna är det en stötdämpare som retas. Den vill ine röra sig lika snabbt och lätt som dom andra vilket får till följd att man åker nästan lika illa som innan dämparbytet. Verkstaden har lovat att byta ut stötdämparen på garanti men - när det inte finns några kvalitetsdelar att få tag på får man vänta ......och studsa fram.

I går hade vi en skön vanlig lördag med poolbad och lunch på Hotel Independance, desutom hittade vi en trevlig butik där man köpa hantverk med kvalitet.

Jag har jobbat i över en månad nu. Det vet jag för att det har blivit dags att administrera, räkna på och bokföra löneutbetalningarna. Sidakontoret är trevligt med schyssta arbetskamrater som jag kan öva franskan på och Lennart att utbyta idéer med. Men inte går det upp mot att få jobba med trafik och projektplanering.
Det är iallafall ett trevligt inslag i vardagen. Jobbet har bara en baksida än så länge. - Hur ska jag hinna med att springa? Det är för varmt att springa på eftermiddan, på kvällen är det för mörkt och morgonen är fylld med alla praktiska förberedelser. Cornee lider av samma symptom eftersom han också fått jobb så....det blir väl till att tjockna till igen. Sist vi sprang tog vi med oss kamerorna och dokumenterade löprundan. Ta en titt, den är inte så tokig.

10 dagar i Dakar gjorde gott. Nu är jag och barnen hemma igen medan Karin fortsatte till Togo för nya jobbäventyr. Hon har nog en hel del att skriva om under ekologisk sanitet men ni får hålla ut minst en vecka till innan ni kan läsa den rafflande fortsättningen på ecosantoaletternas framfart i västafrika. Jag kan istället rekommendera Dakar som en bra plats att fira semester på. Där finns ett hav med klart vatten, en sol som skiner och en skön svalkande havsbris.
Kontrasterna mot Ouaga är stora. I Dakar är vägarna smala och husen höga fast bilarna är oändligt många fler, mopeder syns knappt till.
Barnen trivdes, särskilt förtjusta var de över vårt färgglada hotell med ovanligt studsiga sängar. I början var de inte pigga på bada i havet för
vågorna men efter några dar var tekniken finslipad och att bada i vågor en sann fröjd.

**************************************************************************************************************************************************************************