dagbok maj - juni 2004
Bilder från Sverige klicka här!
28 juni
Och
så slog helgkoman till igen. Fram till fredagskvällen har man en massa ideér
om vad som ska göras under helgen av både måsten och nöjen men.......det blir
mest vila och sova av det hela.
I
fredags var det ju midsommarafton. Ni hade säkert en massa på programmet. Här
gjorde vi en liten stång som vi dansade ett par varv runt tillsammans med Viviann. Simeon och Clementine
hejade på. Till kvällsmat blev det gammelpotatis och sill som vi fått ärva av
hemvändande Maria. Att bäst föredatum passerat med råge märktes bara på konsistensen.
VI hade iallafall förberett för en riktigt råsvensk högtid genom att baka
pepparkakor kvällen före.
Sedan sist har Sverige åkt ut ur EM.
Den matchen såg vi på lördagskvällen hemma hos Mette och Claus, Jakob och
Ann-Sofie. Ja du läste rätt, Karin och ROland AHlgren har tillsammans sett en
hel fotbollsmatch på TV. Vi såg hela matchen - Vi satt stilla nästan hela
tiden och det var första gången. Innan matchen blev vi bjudna på en
god lammstek till kvällsmat och trevligt sällskap så vi deppade inte direkt.
Karin berättade för Tove att Sverige förlorade och att Holland vann. Då sa Tove
"Men det var också roligt". Att Corné blev väldigt glad
vet vi också. På söndag förmiddag åkte vi till lekparken på amerikanska skolan
för att leka länge och prova lite brännboll på fotbollsplanen.
23 juni
Det är roligt
att jobba nu. Jag har fullt upp på Sidakontoret både av praktiska förberedelser och pappersarbete inför internrevision i augusti. Till hösten kommer det två nya till kontoret utsända från Sverige. För att få plats har vi flyttat till större lokaler på samma våningsplan i huset. Men det var inte bara att flytta in utan strömmen, telefoner och nätverkskablar skall dras. Det ska byggas om lite, målas, kopplas vatten och luftkonditioneringar och inredas både kök och arkiv. Men nu efter en månad ser det riktigt trivsamt ut och det mesta fungerar. Jenny med familj skall bo i ett färdigt hus som ligger i vårt kvarter. Cecilia med man kommer att bo i ett hus nära kontoret som just nu helrenoveras. Det kommer att bli jättefint fast nu är allt bara kaos och stök och färgkladd. Lennart har åkt på semester och lämnat över byggkontrollen.......
18 juni
Härom dagen berättade jag för Clémentine varför vi svenskar är som vi är. Nu ska ni få höra hur det ligger till: "För 150 år sedan var vi fattiga i Sverige. Om det var dåligt väder under sommaren - för mycket regn eller för lite regn och så var det ofta - blev skördarna dåliga och maten räckte inte hela vintern. Vintrarna var långa och kalla och många dog. Så svenskarna fick spara på allt som kunde vara till nytta och om det skulle tas något ur lagret så tog man så lite man kunde. När man skulle laga mat till exempel tog man lite lite salt och en aning peppar till den lilla köttbiten och det kanske är därför svensk mat påstås vara så tråkig. Nuförtiden har svenskarna mycket pengar. Vi har bilar och tv-apparater och allt vi behöver och ändå håller vi fortfarande på och "snålar". Slöseri är det värsta vi vet. Därför, Clémentine, så ska du i fortsättningen ta fram en lagom lång bit tandtråd när barnen vill göra halsband (har ni tänkt på vad bra tandtråd är till pärlhalsband?) och sen får de göra det färdigt innan de får ny tråd. Jag vill inte se metervis med tandtråd som ligger på golvet och blir brun." Slut på anekdoten. Nu är ju inte alla svenskar såna och historien är väl inte helt sanningsenlig heller, men hon hängde med i alla fall för hon sa "Ni har liksom det där i blodet - att spara" och så kanske det är. Men det intressanta är ju att här, där folk svälter och bara har pengar till det absolut nödvändigaste, här har de ingen tradition av att spara. Jag trodde nog att hon kanske skulle dra någon parallell till sitt eget land, för det var lite det jag ville säga - att vi ocksa varit fattiga, men att det går att komma igen. Man trodde kanske att burkinierna skulle vara mästare på att få ihop det med minimala medel, men så är det inte. De pengar de får in försvinner lika snabbt, antingen är det någon sjuk faster som måste ha 14 sorters medicin eller så är det dottern på gymnasiet som måste ha en kass koreansk moppe att köra till skolan med.
Idag berättade jag samma sak för Amah (efter att han förundrats över hur lite mjölk jag tog i teet och inget socker) och han frågade hur Sverige tog sig ur sin fattigdom. Jag fick tänka efter en stund och inse att jag inte riktigt kan min nutidshistoria, men jag lyckades få fram något om arbetarrörelsen och hur vanligt folk därmed fick del av det som direktörerna håvade in på skogen och stålet. Och dit är det långt kvar för Burkina Faso.
´1- 4 juni
Det tar ett tag att komma igång och i fas med vardagslivet. Fast nu är jag beredd att skriva dagbok. Närmast till hands ligger att berätta om firandet av Karins 30-årsdag den 1 juni.
Som alla födelsedagar ska startade vi med att bjuda på frukost och paket i sängen. Mikaela och Monika hade åstadkommit en riktigt saftig gräddtårta. Efter frukost var det dags att springa iväg till jobb och skola. I kvällningen åkte vi till stan för att äta på restaurang tillsammans med Monika, Mikaela och Lennart. Med den vanliga turen var restaurangen vi sett ut stängd just på tisdagar så det slutatde på creperiet. Men som synes.....våfflorna där är både stora och goda. Barnen somnade gott innan hemfärd.
Efter själva födelsedagen började planeringen för någon typ av fest som vi ju gärna ville ha. En trettioårsfest ska väl vara någonting att minnas. Karin hade kollat runt lite med vännerna vilka datum som skulle passa och var rätt moloken för alla verkade ha fullt upp. Vi ville kombinera vår fest med avsked för Monika och Mikaela som skulle åka på lördagen så då återstod väl bara fredagen. Det visade sig att oron var obefogad för här gör det inget om man ska på fest både dan före och efter och samma kväll. Uppslutningen var närmast total.Kollar ni in bilderna får ni en liten smak av hur trevligt minnet av festen blev. Känns lite som ett Hänt i veckanreportage men......Why not
Mikaela
och Monika hade en aktiv del i skapandet av buffén för kvällen. Maria Sigge
som skulle ha avskedskalas kvällen därpå kom utan Klaus men med Anton Berg.
Vid borden pratades det allvar ibland t ex mellan Lennart, Daniel, Sandra och Maarten till vänster, men som ni ser blev det också mycket skratt till exempel från Monika, Sandrine, Anja och Lennart.
I Elins rum håller Noa, Tove och Elin till. Anna och Olivia har sprungit ur bild. Yngst på festen var Daougos dotter Berta som slappnar av hos Monika.
En nöjd jubilar i bästa form 30 år minsann.
8 - 31 maj
Karin anlände till Ouagadougou på kvällen den 8 maj och möttes på flygplatsen av Maarten som är betydligt mer pålitlig än Crepa. Redan när hon steg ur planet kände hon den särskilda lukten och hela kroppen ställde om sig och vred alla reglage till Burkina-läge. Framförallt handlade det om tålamodstermostaten som ställdes in för att förhindra överhettning vid frustrationschock.
Detta visade sig snart behövas. Men först möttes hon av välkomstkommittén Monika och Mikaela som vaktat huset under tiden vi varit borta och nu stod beredda med god hemlagad potatissoppa. Tråkig överraskning nummer ett var detta termitbygge i sovrummet.
På måndagen skulle bilen hämtas från verkstad där den varit på reparation under semestern, men om man väntat sig en bil i topptrim blev man besviken. Besvikelsekranen var dock hårt åtskruvad och bara några droppar sipprade ut när det visade sig att det helt nya bilbatteriet var kass och nytt måste inhandlas innan bilen kunde rulla. Tisdagens lilla problem var att kylskåpet plötsligt inte ville bli kallt. Elektriker inkallades och problemet var löst samma eftermiddag, da glassen och lite annat mat fick slängas. Dagarna gick med nya termitinvasioner, men med trevliga inslag som kvällsbesok hos Yann & Sandra och Stine & Maarten. Nästa överraskning var vattenräkningen for mars månad. Den uppmärksamme minns att vi då upptäckte en vattenläcka i badrummet, som troligen legat och sipprat ganska länge for räkningen var 4 gånger större än normalt och hälften skulle dessutom betalas i förskott(!) hm.. Monika och Mikaela hade gett sig av till Gaoua redan på måndagen. På torsdagen kom de tillbaka mycket trötta efter en 6 timmars skakig bussfärd i åskoväder. Helgen spenderade vi på värsta Hollywoodmanér och det började redan på fredagen när jag var med danskarna hos ambassadören och tittade på kronprinsens bröllop och åt knytbuffé. På kvällen var vi på restaurang, Micke, Molle, Anja och jag och gick sedan och lyssnade på ett märkligt burkinskt band. Lördagen gick åt till att köpa tyger, vara hos skräddaren Olga och ta mått till kläder som hon skissade upp efter våra önskemål, äta middag på favoritrestaurangen (just det, den med sand) och gå på körkonsert. Konserten var väl i och för sig ganska långt ifrån Hollywood. Kören var helt Burkisk och sjöng varannan låt afriskanskt svängigt och varannan låt klassisk körmusik eller jazz. Allt med vanlig afrikansk "tut-maxvolym". De hade några nyanser men inte så mycket. Söndagförmiddagen tillbringade vi vid Silmandés pool och efter att ha gjort lite ”nyttigt” på eftermiddagen avslutade vi med efterrättsfrossa på vår nya uteplats.
Kristihimmelfärdsveckan planerade vi att åka upp till norra Burkina till marknaden i Gorom-Gorom som är pa torsdagar och sedan rida lite kamel och bo i beduin-läger. Det hela hängde på om bilen skulle bli klar på verkstaden, dit den fått komma på återbesök eftersom fläkten slutat fungera. Det verkade plågsamt att åka runt i varmt sand-land utan fläkt. Extra tråkigt var att vår trevliga och ganska proffsiga verkstad mitt över vägen hade slagit igen när jag kom dit på måndagmorgonen! Som sagt, tur att tålamodstermostaten fungerar. Och att den optiska varningsindikatorn ständigt blinkar ”Det blir inte som du har planerat!!!! Tro inte det for allt i världen!!!!” På jobbet var veckan rolig och på onsdagen var schweiziska biståndschefen på besök och vi åkte runt i buss till olika Crepa-projekt. I förbifarten tänkte jag fråga Amah om jag kunde vara ledig pa klämdagen och inledde så fint med ”imorgon är vi väl lediga?” Förvånad blev jag när svaret var nej! Inte lediga. Inte åka till marknad. Inte rida kamel. Inte sova pa kamelskinn under stjärnhimmel. Sitta hemma, jobba och ha en trasig bil. Besvikelsekranen började plötsligt läcka. Den står inte emot vilket tryck som helst.
Men men... allt ordnar sig. Tänk om jag varit i Gorom Gorom, då hade jag inte kunnat ringa och prata med Helena och gratulera till den nya bebisen. På fredagen blev bilen klar och jag åkte till danska fredagsbaren och tränade lite danska, såg sedan en intressant marockansk film på CCF (franska kulturcentrum). På lördagen blev det sol och bad med diakonia-Maria och sedan brödbak och holländska klubben. Som jag tidigare sagt – det ar en skön känsla när folk pratar med mig för att de känner mig och inte for att de inte känner mig.
På söndagkvällen kom två oerhört dammiga och rumpömma flickor leende genom porten. Efter en grundlig rengöring tog vi den topptrimmade bilen in till stan och åt en trevlig bit mat på en trevlig restaurang. Undrar om det var på vägen hem därifrån eller nästa dag som fläkten i bilen la av igen. Vad skönt det är att vissa dar kunna le och tänka ”mig lurar du inte lilla bil, trodde du att jag trodde att du skulle funka nu – nä nä nä”. Det är också såna dar som man glatt frågar om hälsan och familjen när smutsiga småpojkar kommer fram och vill torka vindrutan med en torr, sandig trasa. Och man känner – det här är min stad. Det här kan jag och jag har ställt in reglagen rätt. En sån dag kan man också med bibehållen fattning förklara for Ousmane (dagvakten) att jag tycker att det är ganska otrevligt att han torkar av matbordet i uterummet med samma svamp som han har när han tvättar bilen. Jag försöker programmera om mig sjalv så att mitt allmäntillstånd inte är proportionellt mot grad av positivism i de ord jag säger. Tidigare blev jag oftast ganska sur av att vara arg. Numera kan jag vara arg och ändå på ganska gott humör. Det är en tillgång i ett land där ett regelrätt utbrott (men alltså utan att bli arg ”på riktigt” – för då bara skrattar de) är mycket mer effektivt än en stillsam tillrättavisning när det gäller att få fram vissa budskap. Sägas bör väl att jag fortfarande har långt kvar till fulländning i konsten.
Måndagen började storslaget med punktering på väg till jobbet. Jag körde hem den stackars bilen och Ousmane hade strax hämtat granne som bytte till reservhjul. Tisdagens missöde var väl att telefonen stängdes av igen eftersom räkningarna ligger i säkert förvar hos hyresvärden i Bobo-Dioulasso. Mailen på jobbet fungerade inte heller så jag fick på onsdagen ge mig av till Bénin utan att ha meddelat Rolle de sista superduperviktiga sakerna som skulle inhandlas i Sverige.
Liten reseberättelse från Bénin finns att läsa under Västafrikaknappen.
Väl hemkommen därifrån måste jag erkänna att de flesta inställningarna sakta dragit sig mot ”Sverige-läge” och att dagen före min födelsedag, tillika dagen för familjens återkomst var ganska pissig. Jag får helt enkelt konstatera att jag inte klarar mig själv. Ingen människa är en ö, som Mikaela ironiskt sa när jag kom hem och beklagade mig. Och det är väl så det är och ska vara.
augusti
september
oktober
november
december
januari
februari
*******************************************************************************************************