dagbok mars 2004
29 mars
Linda skriver: Nu är det bara två timmar kvar tills jag ska åka till flygplatsen, och fyra timmar kvar här i Burkina Faso. Jag tänkte passa på att skriva om den gångna veckan. Som Karin har skrivit tidigare så blev jag magsjuk strax efter hemkomsten från safarihelgen. I tre dagar var jag sängliggandes och sov mest hela tiden. Magsjukan gick över på två dygn, men jag kunde varken äta eller dricka under den tiden (inte mer än fyra matskedar vatten per timme) så jag var totalt orkeslös när jag väl blev lite bättre. Att det under början av veckan dessutom hade blivit ordentligt varmt utomhus (nu är det över 40 grader på dagarna) gjorde det inte lättare att friskna till. I de värsta stunderna kändes det som att det inte på något sätt skulle gå att bli frisk så länge jag var kvar här. På torsdagen kände jag mig i alla fall lite bättre och jag var ganska less på att ligga till sängs och höra byggjobbarna tjattra, så jag tillbringade förmiddagen i skuggan vid poolen på hotell Silmande. På eftermiddagen trodde vi alla att jag kanske var i lite bättre form så jag och Roland åkte ut till hantverksbyn för att kolla på lite souvenirer. Väl där visade det sig att jag inte alls var bra än, för jag orkade bara vara där i fem minuter innan jag gav upp. Värmen, lukterna och prisdiskuterandet blev för mycket för mig. Resten av dagen sov jag, så den planerade kvällsmaten på ett våffelställe (det var ju våffeldagen) fick vi hoppa över. I fredags förmiddag planerade vi för en lugn aktivitet. Jag och Roland åkte ut till en by strax utanför stan där en holländska har ett ”väveri”. Kvinnor från byn spinner, färgar garn och väver tyger. Vi såg oss omkring en stund och sedan satte vi oss under ett tak och vilade. Vi fantiserade lite om att det var svenska sommarljud vi hörde istället för afrikanska. Fågelkvitter, vinden i träden, barnskrik på håll och en och annan moppe låter ju likadant både i Sverige och Burkina. Det var ungefär så mycket jag orkade med, samtidigt som jag kände att nu var jag helt klart på bättringsvägen. Eftermiddagen tillbringade vi här hemma och på kvällen kom vi iväg till våffelstället. De serverade stora, tjocka våfflor med ett berg av glass, jordgubbar och mycket grädde (jag menar verkligen MYCKET grädde). I lördags åkte vi alla iväg till ett hotell och tillbringade den största delen av förmiddagen i poolen, med så mycket kropp som möjligt under vattenytan. På kvällen var det dags för Karin och mig att gå ut och roa oss. Vi var på en välgörenhetstillställning till förmån för blinda, anordnad av holländska klubben här i Ouagadougou. Den holländska ambassadören var ”hedersgäst” och flera olika lokala band spelade och dansade. Det var en trevlig kväll som slutade sent, med mina och Karins mått mätt. I söndags gick vi upp tidigt för att åka till ett ”granit-staty-ställe”. Även om vi var där vid halv nio så var det väldigt varmt att gå omkring i solen och titta på stenar. På eftermiddagen gjorde jag och Karin ett nytt försök med hantverksbyn, men denna gång satsade vi på att handla i butiken istället för ute bland hantverkarna. Kvällsmaten åt vi på en restaurang som enligt The Rough Guide to West Africa ska ha en god lasagne, men jag kan lika väl rekommendera deras pizza som var mycket god.
Idag har jag varit med Eva ute i den by-förskola som hon driver. Det var mycket intressant att komma ut och se hur det ser ut i det ”riktiga Afrika”, långt från den krets av européer som det annars blir att man rör sig i här. Skolbarnen fick lära sig vad en avokado är för något och fick smaka på det för kanske första gången. Sedan gick de ut i den trädgård som finns och plockade tomater, gurkor och salladshuvuden som tillsammans med avokadon blev en god sallad (även om jag av vatten-hygieniska skäl inte smakade på den). Jag blev mycket imponerad av att de lyckas odla så mycket grönsaker och blommor (krasser och ringblommor) trots att jorden verkar hur torftig som helst. Kan dom så kan jag tänkte jag, och nu har jag fått inspiration till att ta tag i det här med blommor på balkongen, trots att jag år efter år alltid misslyckas. När skoldagen var slut vid halv tolv fick jag följa med en av lärarna hem till hennes hus för att se hur de lever i byn. Hon visade mig de olika sädesförråden, hönshuset, getgården och ett bostadshus och jag fick prova på att mala mjöl. Hela ”storfamiljen” bor i olika små hus som ligger i en klunga omgärdade med en liten mur. Det är verkligen intressant att ha fått se och uppleva detta.
Semestern närmar sig sitt slut och det har varit två mycket bra veckor. Jag har varit med om mycket mer än jag ens hade kunnat ana innan jag åkte hit, kanske främst för att det i vardagen hela tiden händer saker som man inte riktigt har räknat med. Jag är helnöjd med min vistelse här och till er som funderar på att åka hit vill jag säga; ta tag i det och åk hit!
24 mars
Vi hade så mycket vi ville skriva när vi kom från vår tur i söndags, men så tillstötte en del olägenheter så det blev inget skrivet och nu kan vi istället skriva något helt annat än det vi tänkte då. I söndags när vi åkte från vår väldigt lyckade safari så la bilen av 4 mil från Ouaga. Slut ström i batteriet. Först fick vi hjälp av 8 killar som kom från ingenstans. De fyllde i diesel och hjälpte till att putta, men det gick inte. Sedan stannade en fullsatt minibuss och chauffören började pumpa upp trycket for hand, suga upp dieseln i slangen med munnen (han svalde inte, bara spottade) och försökte sedan starta. Det gick inte. Det började bli mörkt och hans passagerare blev nog lite otåliga också. Men de plockade fram sina bönemattor och passade på att göra bort halv7bönen. Men så stannade en stor Landcruiser och ut hoppade en belgare! Kan inte hjälpas att det känns tryggare. Efter diskuterande och dividerande med de 8, bla över priset på ett rep som skulle tjäna som bogserlina, fick vi hoppa in och bli bogserade hem. Lyckligt och väl hemma kunde vi konstatera att byggjobbarna som håller på att bygga in var altan med myggnät hade kommit en bit på väg. Vi såg också att det rann ut vatten under vårt ingjutna badkar. Och Linda började ana vissa magproblem. Nästa dag fick rörmokaren komma och kunde konstatera att vi hade en vattenläcka. De fick knacka bort kaklet, lyfta bort badkaret och bila fram rören ur väggen för att kunna laga läckan. Så i måndags hade vi bilen på verkstad, en magsjuk gäst, byggjobbare på gården, rörmokare i badrummet, avstängt vatten, betongsmul i hela huset och dessutom avstängd telefonlinje eftersom vi inte fått någon räkning att betala. Vattnet fick vi tillbaka samma kväll och dagen efter murades badkaret in igen – lite snett och med kakelplattor i en helt annan färg och frågan är om felet är åtgärdat, det är sämre tryck i ledningarna nu än innan. Gästen är tack och lov bättre, nu på onsdagkvällen, men fortfarande schleten (som man säger i Mark). Ja, livet här har varit ganska tålamodsprövande några dagar. Och så det här jobbet (Karins) som jag bara kan sucka över ibland. Internet som aldrig fungerar när det är som nödigast, förutsättningar som ändras hela tiden – särskilt i sista minuten. Den allmänna irritationen över att informationen och framförhållningen är så dålig och samtidigt bortförklaringen att det inte GÅR att planera i afrika. Så är det. Men, vi kommer igen med nya friska tag! Titta på Safari-bilderna så länge. De är trevliga.
18 mars
Linda skriver: Nu har jag varit här i lite drygt tre dygn och har hunnit med hur mycket som helst känns det som, och än är det mycket kvar att göra. Första dagen var jag inte ute på några större äventyr. På förmiddagen nöjde jag mig med att sitta innanför de skyddande murarna och bara lyssna på Afrika, livet utanför fick vänta till på tisdagen. Då tog jag kameran i ena handen och vattenflaskan i den andra och begav mig ut på en promenad. Eftersom jag var lite orolig för att gå vilse bland husen som för mig ser likadana ut så höll jag mig till att gå fram och tillbaka utmed "Boulevard du General Charles de Gaulle", den stora gatan som går förbi strax utanför huset. Efter en och en halv timmes promenad kände jag att i det här landet går det ju att stanna så jag gick hem och packade upp resväskan som tills då hade varit ouppackad. Det berodde i och för sig inte på någon form av hemlängtan utan snarare på att jag varit lat. På eftermiddagen följde jag med Rolle, Tove och Elin till ridskolan och det var en mycket trevlig upplevelse. Efter att ha promenerat utmed en kraftigt trafikerad och skräpig gata på förmiddagen så var det hur avkopplande som helst att komma ut lite utanför stan till en sann idyll. Inga mopeder så långt ögat såg, eller örat hörde och inga tomma plastpåsar som låg och skräpade. Idag följde jag med Karin på morgonpromenaden till CREPA. Efter en rundvandring där kom Rolle och hämtade mig och körde mig till ett hotell med en fin pool. När vi kom dit var det fullt med skolbarn i poolen som hade simlektion så jag tog en promenad i den närliggande skogen Bois de Bologne först. Väl tillbaka vid hotellet så var det dags för att för första gången på den här resan lägga mig och pressa i solen. Härligt! Imorgon är det Carnaval på barnens skola på förmiddagen och efter det åker vi alla iväg till Kompienga över helgen. Förhoppningsvis så får vi se någon elefant eller något annat mer spännande djur på den safaritur som vi ska göra. Kackerlackor och salamandrar finns det här så att det räcker och blir över.
8 mars
Idag är det internationella kvinnodagen! Det har ni väl firat med pompa och ståt, systrar? Vi har varit lediga från jobben och tillbringat några timmar vid en hotellpool (måste provbada lite för att se om det kan passa Linda när hon kommer). I hotellets restaurang fick alla kvinnor en ros. På mitt jobb kunde man för några veckor sedan köpa särskilda "internationella-kvinnodagen-2004-tyger" så att man lagom skulle hinna sy upp en stass. Jag firade dock detta mest igår kväll då det var en mycket internationell tjej-middag. De flesta hade jag inte träffat förut, men om jag minns rätt var det Tamara från Australien, Hanna och Mette från Danmark, Trudy, Susanne och Karin från Holland, Lara från Nya Zeeland, Linda från Algeriet, Michelle från Kamerun, Nathalie från Dominikanska republiken, Kathleen från Irland och i andra änden av bordet några amerikaner tror jag. Och så Karin från Sverige. Väldigt kul, men med det trista inslaget att trevliga Tamara ska flytta till Gambia. Men så kommer det ju vara hela tiden.
Förresten så är Rolle hemma igen välbehållen (fast än så länge utan väska) och det är väldigt trevligt!
5 mars
Idag på Toves namnsdag kom det sex stycken julkort! Tack Lennhager, Linda, Tidåsen, Karin och Claes, Johannisson och Holm! Vi har haft ett litet namnsdagskalas med tårta och fiskdamm. Först skulle det bara vara vi tre, men sen fick vi några gäster och det gjorde ju inget. Väldigt god jordgubbstårta med Ahlgrens bilar på.
Veckan har flutit på fint. Barnen har haft lov och inte varit utanför våra murar mer än en stund i måndags kväll då vi gemensamt åkte till bankomaten och tog ut pengar till hyran. Alltid trevligt med en utflykt. De är så nöjda med att leka hemma, så då får de väl göra det då. På måndag är det internationella kvinnodagen och då är det minsann ledigt! Men på tisdag får de gå till skolan igen.
Att Rolle är borta innebär framförallt en stor skillnad (förutom avsaknaden av sällskapet) nämligen att jag måste ta hand om alla de där små irriterande konfrontationerna som uppstår dagligen. Jag har helt enkelt inte tålamod med att förklara och diskutera med en människa så fort man ska göra något. Trots att jag vill se mig själv som en hyfsat social person så föredrar jag ändå att plocka mina grönsaker själv i en grönsaksdisk ner i en korg som jag håller alldeles själv - framför att ha sex kvinnor med korgar på huvudet hängande mot bildörren när jag ska ur och handla och påsar med haricots verts dinglande framför näsan när jag knäpper loss barnen ur sina bilstolar. Jag föredrar att få mina reseutlägg insatta på mitt konto vid månadens slut, framför att skriva på ett papper som ska stämplas och signeras av direktören för att en check ska kunna skrivas ut och stämplas och signeras så att jag ska kunna åka till banken och lägga mitt pass och mina checkar i raden av ID-kort på hyllan framför luckan och sedan stå i klungan av väntande människor och lyssna efter att mitt namn ska ropas upp så att jag får gå fram och ta emot mina bruna, stinkande sedlar. Jag föredrar nästan att laga mat själv, med ekologiska oimportade råvaror och råa grönsaker, framför den här konserv- och nestlébaserade födan där alla vitaminer är bortkokta och ersatta med majonnäs och vinägretter (men maten är GOD, det är inte det). Jag föredrar faktiskt till och med att städa mitt hus själv, framför att nästan varje dag behöva påpeka var det skulle behöva torkas eller dammas, eller att det kan vara smart att undersöka vad det är som luktar i kylskåpet - innan paketet med gammal sur grädde börjar läcka. Och anledningen till att jag inte lagar mat och städar själv är dels att det tar för lång tid att handla och preparera maten (plocka hönan och så) och att städa så ofta som man måste - dels att man på något sätt är skyldig att erbjuda arbetstillfällen. Jag har funderat så många gånger på hur jag ska kunna förklara vad det är som gör att jag inte känner mig uppassad och lyxig när jag är här - trots att jag inte behöver städa, diska och laga mat. Men jag märker att det är svårt. Det bara är så - lyxen uppväger inte krånglet. Hur som helst så trivs jag bra med livet här - bara Rolle är hemma och med sina dubbla uppsättningar tålamod tar hand om de mest irriterande momenten.
Apropå trivas, så är faktiskt - tvärtemot vad jag trodde från början - mitt jobb numera det största plusset för Burkina jämfört med Sverige. Jag trodde ju att vår personliga utveckling och mötet med nya kulturer och människor skulle vara den största behållningen och att jag inte skulle kunna uträtta just något på Ecosan-fronten. Men nu är det inte så längre. Jobbet känns riktigt kul, svårt och ganska meningsfullt.
augusti
september
oktober
november
december
januari
februari
*******************************************************************************************************