dagbok

dagbok juli 2004

29 juli

Igår hade Tove födelsedag. Det kommer snart ett veckobrev med bilder. Men idag dog Diop på mitt jobb, helt oväntat. Det är han som jag har delat rum med under min tid på Crepa. En lång, lite stram, men vänlig man i 40-årsåldern med tre små barn. I morse kom jag lite sent, men Clara som också sitter i vårt rum sa att han varit där på morgonen. Hon visste inte vart han gått. Många kom och frågade efter honom. Ingen visste var han var. Vid halv tolv hörde vi vaktmästaren prata om att det låg någon inne på toaletten. Dörren gick inte att öppna, men de kunde se genom fönstret att någon låg på golvet. Till slut fick de upp dörren och såg att det var Diop. Folk började gråta men ingen gjorde något. Efter en stund kom gendarmeriet och de turades om att göra hjärtkompressioner, men till slut var det ingen idé längre. Efter en lång stund till kom en bårbil. Män i brokiga skjortor och vita handskar undersökte honom. Polisen började ställa frågor. Imorgon ska jag till polisstationen och ikväll ska jag åka hem till hans familj, för det gör man ju. Knepigt att sånt här händer.

Lite senare: Döden är verkligen olika här och i Sverige. Alla andra saker som är olikt har liksom mer med fysiska skillnader att göra - klimat, utbildningsnivå, politik osv, men det känns som om döden skulle vara annorlunda även om allt det andra var samma. Varje gång det sker en trafikolycka tex så samlas en jätteskock med människor runt omkring. Vi stannar aldrig då. Det sitter väl i ryggmärgen på en svensk att jag inte ska lägga mig i andras bedrövelser. I så fall anses jag nyfiken och kanske skvallrig. Idag har jag plötsligt förstått varför människor samlas kring olyckorna. Att gå därifrån är ju detsamma som att inte bry sig om vad som hänt - att det kvittar om människan dör eller överlever. Idag när vi väntade på att de skulle få upp toalettdörren och se vad som hänt och vem det var, så stod alla Crepas män runt toaletterna, medan kvinnorna stod i dörrarna till sina rum och i korridoren. När de fått upp dörren, sett vem det var och att han (troligen) var död borjade alla männen sakta gå därifrån utan att säga något. Vi som stod en bit bort fick viska och undra "vem var det". Att han var död förstod vi. Men jag blev upprörd - någon måste ju ta ut honom, kolla pulsen, se om han andas, göra hjärt-lungräddning, ringa ambulans, hämta en sjukvårdskunnig, GÖRA något!!!! Men det som gäller här är "rör inget innan polisen kommer". Efteråt funderade jag: borde jag ha sprungit dit, visat upp mitt certifikat och satt igång med hjärtkompressioner när ingen annan gjorde något? När det gäller liv och död så borde väl inte kulturella skillnader spela någon roll? Jag tror nog att det ändå var för sent, men ändå...

Som sagt, döden är annorlunda, så för att vara på den säkra sidan förhörde jag mig noga om hur jag skulle göra. När bilen kört iväg med kroppen så gick det bra att åka hem och äta lunch. Sen under eftermiddagen eller kvällen borde jag besöka familjen. Jag frågade några olika för att bekräfta detta. De gjorde upp ett rullande schema för att det alltid skulle vara några där från Crepa. Jag kunde komma efter klockan 17 sa någon. Sedan ringde jag Clara för att berätta att vi ska till polisen imorgon. Hon hade just varit hemma hos familjen då och sa att det gick bra att åka dit. När jag kom skulle jag nicka åt folk, inte hälsa, se efter en ledig stol i närheten av någon jag kände igen och sätta mig. När hans fru kom in skulle jag ge mina kondoleanser och när jag sedan skulle gå skulle jag inte säga adjö utan bara gå. Jag skulle stanna mellan en kvart och en halvtimma. Visst är det lite skrattretande, men hur vet man annars? Det var en bra instruktion. När jag kom dit såg jag en jag kände igen och frågade henne vem som var hans fru. Jag förstod inte vad hon sa, men jag blev tillsagd att sätta mig så då gjorde jag det. Ute på terrassen satt fem män. Inne i vardagsrummet satt drygt tio kvinnor. En satt på en liten pall och vaktade telefonen. Alla var jättetysta. Några viskade lite. Sen satt man där. Efter en stund kom det in några kvinnor från ett annat rum. Hm... en av dem måste vara frun. Vad gör jag? En av sekreterarna på Crepa vinkade fram mig och berättade för frun vem jag var. Till mig sa hon "Det är änkan" och jag fick säga några ord. Sen gick jag och satte mig. Människor kom och gick. Frun gick ut och kom in igen. Efter en stund kom jag på att jag nog borde känna igen Klutsés fru här någonstans. Som tur var gjorde jag det och hon kom och hälsade på mig. Efter en stund gick jag. Utan att säga adjö.

Sen åkte vi till Gondwana och åt Toves födelsedagsmiddag. Som vi bestämt.

25 juli
Har ni märkt att det finns ett nytt barnens veckobrev och en hyllning till vår 3-åriga Elin? Det knåpade Karin ihop medan jag satt och ojjade mig över att det gör så ont i baken.
Vi har varit och tagit ridlektion igen. Det är inte så helt lätt och kanske hade jag inte rätta knixen hela tiden under galoppövningarna. Iallafall fick jag skavsår i baken.

23 juli

Har läst och hört om den svenska regnsommaren. Här är det bättre. Visserligen regnar det........men inte hela tiden.
Jag sitter i vårt uterum och lyssnar på mopedknattret utanför. Det är helt mörkt runtomkring utom när blixtarna lyser upp på avstånd. Just nu är det så nära fulländning det kan vara en fredagkväll tror jag. Matta men nöjda över att ha avverkat en jobbvecka och helgen fortfarande kvar. Vi har veckorna med Eva-Lena och Josef i minnet - Där finns mycket att plocka fram och vara glada för. Vi är så tillfreds .

Från Ghana kom vi hem onsdag den 14:e - en dag senare än planerat. På torsdag morgon åkte Eva-Lena och Josef med barnen till hotell Silmande för att sola och bada medan Karin och jag jobbade. Efter många dagar med ris och kyckling var det välkommet att komma hem till lunch och äta Francois goda soppa med pannkakor. Våra gäster imponerade med vilja och ork. Dom hade inte upptäckt färdigt utan gav sig på eftermiddan glada ut på stan och promenerade hela vägen hem. Längs vägen lyckades Ea pruta till sig lite tuaregslöjd och Josef kollade in utbudet av fotbollströjor.

Fredag morgon klockan 7 stod vi vid grusplanen bakom Stadion och kollade in Moro Naba-ceremonin. En traditionell ritual där Ouagadougous gamla byhödingar deltar varje fredag morgon. Ett kanonskott skjuts av. Alla byhövdingarna, gruppvis efter status, går fram till den rödklädda Moro Naba hövdingen och vädjar om att han inte ska ge sig ut i strid. Efter att alla vädjat går hövdingen in i sitt hus och när han kommer ut har han bytt ut de röda krigskläderna mot vita. Hästen leds bort och ett till kanonskott går av - proceduren är över på en dryg kvart. Intressant och effektivt.

På väg hem gjorde vi ett studiebesök på Sidakontoret och sedan hämtade vi barnen som fick visa upp sin skola. Barnen stannade med Vivianne på amerikanska skolan. Eva-Lena & Josef blev släppta utanför hotell Independance för att bada. Det visade sig vara stängt så dom tog en taxi till det för dem nu välbekanta Silmande. Efter Francois lunch med grönsaksgratäng och kotletter följde Ea med mig till stan för att göra de vanliga supermarketinköpen och för att pruta med grönsakstanterna........Är inte ni också imponerade över gästernas ork? Regn på natten.

Lördag - Nu hade vi tänkt åka till ett museum 5 mil utanför stan som skall vara intressant. Vi hade packat matsäcken men när vi kommit en bit utanför centrum vände vi på grund av reströttman och den gropiga och regnkladdiga grusvägen. Det blev picknick i Bologneskogen i stan i stället. Mätta och nöjda hann vi hem innan regnet satte igång igen. Inhandlingstur till hantverksbyn. Till kvällsmat lagade vi en god middag tillsammans: grillat kött, sallad, tsatsiki och klyftpotatis. Och till efterrätt Andy´s flaming bananas med hemgjord glass.

Söndag - På morgonen satt vi alla beredda igen för utflykt. Den här gången för att åka ut i naturen med kunnig guide. Daniel är svensk jägmästare/forskare som bor och jobbar i Burkina Faso sedan i höstas. Han har tidigare bott i Ouaga i perioder för olika forskningsprojekt så han hade mycket i kunskapsbanken att plocka fram. Vi åkte några mil ut från stan, tittade på olika trädsorter och vegetationstyper längs vägen, besteg en kulle, letade upp blommande baobabträd och fick lära oss mycket intresant. Vi fick till exempel veta varför man eldar gräset i skogarna och under vilken period men helst bör göra det. Vill ni veta?
På eftermiddan gick Ea och Josef en ny handlingspromenad längs Charles de Gaulle och kom hem med både dvd-skiva och fotbollsdräkter. Vi firade en lyckad dag och sista kvällen med att gå ut och äta pizza och glass på restaurang.

Måndag - Josef och Eva-Lena bättrar på solbrännan vid en hotellpool på förmiddan medan Karin och jag jobbar. Efter fisklunch och siesta stannar vi hemma tillsammans på eftermiddan. Josef tar en till liten handlingspromenad och kommer hem med en bunt billiga DVD-filmer. Packning och avsked.

17 juli

Nu ska jag berätta om resan till Ghana. I torsdags morse kom vi alltså iväg på eftermiddagen istället för som planerat tidigt på morgonen. En välpackad hyrd bil med motiverade och tålmodiga passagerare satte av söderut mot gränsen. Det visade sig vara bra egenskaper. Då vi kom tillbaka hade vi nämligen kört 250 mil på sex dagar. Karin och Rolle hade planerat resan genom att fråga alla bekanta och läsa i alla böcker så det hela kändes tryggt och Josef och jag gled bara med.

Medan mekanikerna grejade på under huven drog vi söderut. Tjejerna längst bak hittade på en massa bus. Welcome to Ghana står det (förstås) på portalen.

Efter gränsen till Ghana ändrade omgivningen karaktär. Det blev grönare med vidsträckta grässavanner och gröna träd. Vägen blev bättre, bredare men framförallt jämnare och husen verkade mer gediget byggda. Det visade sig senare att denna beskrivning inte gällde hela landet. Det blev brun sand, lerhus och damm och avgaser även i detta land men ytterligare söderut. Första natten sov vi i Catholic Guesthouse i Tampale, en liten grön oas, i utkanten av storstaden, som också verkade vara centrum för missionärer. Nästa dags sevärdhet var ett vattenfall vilket ni kan förstå är unikt. Här fick vi svalka och lunch tillsammans med några skolklasser. Efter denna förlängda lunchpaus visade sig vägen från sin rätta sida. Nu kände vi alla mer igen oss från Burkina; mer väggropar, lastbilar och minibussar och mindre för att inte säga uppätna vägrenar och asfaltbeläggning. Efter att ha passerat miljonstaden Kumasi i eftermiddagstrafiken styrde vi kosan mot resans mål som var sydkusten och staden Cape Coast. Äventyren denna dag var nog två som hörde ihop med varandra. Då vi lämnade Kumasi kom vi inte direkt in på huvudleden söderut utan vi tog så att säga en liten omväg eller vilseväg bland byarna innan vi slutligen kom ut på huvudleden. Detta kostade oss ungefär en timma. Det betydde att vi var tvungna att köra i mörker innan dagen var slut, något som de erfarna varnar för att göra. Detta både pga av trafiksäkerhet och för risken med vägpirater. Trots ösregn, mörker och dålig väg kom vi fram välbehållna.

Vi kom till ett underbart hotell vid strandkanten där vi stannade tre nätter. Vi satt alltså under palmernas sus vid Guineabuktens sandstrand med så där härligt rullande vågor. Nu är det ju bara det att vi var där under regnperioden så vi fick uppleva både regn och solsken. Bad blev det i alla fall en eftermiddag. Josef och jag tyckte temperaturen var varm till mycket varm medan värdfolket tyckte den låg mellan ljummet och kallt.

1) Elin kikar ut från Cape coast castle. 2) Ea, Josef och Tove går samma väg som tusentals slavar gjort. 3) Elmina castle inger viss Fångarnapåfortetkänsla. 4) Utgången från "the room of no return" på Elmina är inte större än att en - svulten - person kan tränga sig igenom åt gången.

    Höjdpunkterna vid sydkusten var egentligen tre. Vi besökte två av UNESCOs världsarv: Cape Coast Castle och Elmina Castle som båda hade sin storhetstid under portugiser, holländare och senare även britter. Även svenskarna var vid Cape Coast Castle på 1600-talet och byggde ut. Forten var centrum för handel och som ni vet så hade handeln med människor stor betydelse här. Vi fick stå vid ”Gate of no return” och höra dramatiska historier om slavhandeln och hur de behandlades.
   Den tredje höjdpunkten var Kakum national park som är ett av jordens få kvarvarande regnskogsreservat. Det var precis som naturfilmerna på TV – vi gick på hängbroar mellan de gigantiska träden och tittade ner på trädtopparna. Det är otroligt att se hur växterna lever med varandra. I en och samma trädtopp syntes löv från flera olika växter. Karin försökte fostra guiden litet genom att tala om att han borde informera mer om vilka växter det var. Men jag undrar om hennes budskap egentligen gick fram. Vi fick lära oss genom att läsa i deras ”Naturrum” istället. När vi senare reste tillbaka mot Burkina såg vi hur regnskogen hade brett ut sig före skövlingen. Det var grönt av träd, buskar och gräs samtidigt fanns det enstaka enormt höga träd som tycktes ha hört hemma i regnskog.

   Centrala och södra delarna av landet är mer tättbefolkat än de norra. Jag förvånades över hur traditionellt människor verkade leva och bo. Karaktäristiskt för de områden vi passerade var alla de små byar och samhällen där människor ville sälja sina varor och tjänster utmed landsvägen. Det kändes periodvis som mycket fattigt och slitigt liv även om man inte alltid arbetade i vår bemärkelse,. Det var långt från det turistliv som vi och andra västerlänningar ägnade oss åt. Något annat slående i landskapsbilden var alla dessa små kyrkor och kyrkolokaler som fanns överallt. Detta land måste ha varit utsatt för alla världens missionärer; katoliker, protestanter, presbyterianer, anglikaner, lutheraner. Det var Elim och Betel och Pingst, jag vet inte allt. Dessutom benämnde man de flesta små företag med religiösa namn eller skrev upprop på sina bilar.
   På hemfärden sökte vi upp landets största insjö, Bozumtwe. Det var en kratersjö vilket märktes på att den låg i en djup dalgång omgiven av gröna kullar, underbart vackert. Här övernattade vi oplanerat på ett guesthouse som drevs av ett österrikiskt – ghananskt par. Så mitt i Västafrika dit vägen knappt bar fick vi rum med ikea-utrustning. Världen är liten eller företagen är stora, vilket ni vill.

   Nästa dag fortsatte vi norrut och besökte samtidigt den stad som var centrum för vävning av de klassiska Ghananska kente-tygerna. Man väver c:a en dm breda randiga eller mönstrade remsor som sedan sys ihop till större tygstycken. Vi köpte två remsor att dela på. Att väva verkade här var en manlig syssla. Samma dag fortsatte vi återigen mot staden Kumasi där vi besökte ett kulturcentrum för att se tillverkning av hantverk.
   Efter detta hade vi inga andra mål än Ouagadougou. Egentligen körde vi bara rakt norrut men i en stad skulle vi svänga i en rondell. Samtidigt hade vi fullt upp med att handla vatten och bröd. Så vi missade att svänga i rondellen. Lyckliga över att få bröd med chokladkräm som pålägg hann vi köra tre mil innan vi upptäckte misstaget. Sånt är livet. Det var bara att plocka fram energi, tålamod och hopp och vända tillbaka till rondellen. Jag måste säga att barnen imponerar! Det som stressade mig var att vi visste att vi måste hinna till någon plats att sova före mörkret. Men allt ordnar sig! Vi kom till Kintampo och frågade vägpolisen om råd. Han rekommenderade ett fint hotell - trodde nog att det var ett sådant vi sökte. Då vi frågat igen nämnde han ytterligare ett hotell som han tyckte var bra, så det tog vi. Nästa dag i dagsljus såg vi att det nog stämde. Rummen var nymålade i två knallblå färger och gult och brunt (som var färgen på skoluniformerna). Dessutom var det nytt duschdraperi, dusch och toa (men inget handfat) samt fläkt som fungerade i ett läge. Utanför på loftgången var det växter i krukor. Vid sextiden på morgonen hade personalen börjat sopa, städa och tvätta lakan. Receptionen bestod av ett skrivbord och ett låst skåp i ett öppet rum med tre väggar. Standarden var ungefär som på katolikernas guesthouse och 45 kronor per dubbelrum var det värt.

1) Timmerbil. 2) Svarta eller vita volta...

Vi åkte vid sextiden på morgonen. Nu gick resan som smort eftersom vi återigen hade nått den fina vägen i norr. Det känns ganska exotiskt att passera både Svarta Volta och Vita Volta, platser som jag troligen aldrig mer kommer att uppleva. Efter två timmar blev det engelsk frukost på ett hotell, innan vi passerade gränsen tillbaka ”hemåt”. Alla kontroller gick ju över förväntan. Rolle hade ordnat ett intyg på att vi var ute på semesterresa, med många stämplar på från hans arbetsgivare. Så var vi då tillbaka i fransktalande land och den frihet jag känt i engelsktalande Ghana byttes nu igen till beroende. God dag – adjö –tack så mycket – smila se glad ut - priset? osv ja, ni förstår nivån på franskan!
Det var intensivt och upplevelserikt och Josefs och mina guider och chaufförer, tillika värdar och sällskap hade gjort ett mycket bra arbete.

Eva-Lena

14 juli

Nu är vi tillbaka från vår Ghana-tur och tycker nog att missödena har varit få, om man räknar per kilometer. Vi har sett regnskog, slavhandelsfort, kente-vävning och en kratersjö. I morgon kanske Eva-Lena och Josef orkar skriva lite längre. Vi åkte till slut med Sidas bil och njöt varje gång det kom en vägspärr och vi bara gled förbi med våra diplomatskyltar.

7 juli

Hej på er. Idag ska vi egentligen inte skriva dagbok, för idag ska vi vara i Ghana. Vi var på väg dit också, men åkte hem på en liten paus för att fika och kissa och så.. Vi hade kommit strax utanför Ouagas tullar när Rolle upptäckte att batterilampan lyste och temperaturen gick upp. Vi stannade till, kollade under huven och såg att fläktremmen gått av. På den lilla macken (=skärmtak med hemmamålade shell-emblem och glasflaskor med bränsle i) hade de inga reservdelar utan vi började försiktigt köra tillbaka mot stan. Temperaturmätaren hade inte hunnit upp på det röda innan det hördes ett PANG! och hela vindrutan var nerstänkt. Det visade sig att kylvattenslangen exploderat av värmen. Vi ringde till Daougo och fick nytta av både varningstriangeln och bogserlinan. Vid Daougos kompis verkstad väntade vi sedan ca 1,5 timma - barnen lekte i bilen och Ea, Josef och Karin gick promenad - innan vi bestämde oss för att be Charlemagne (Sidas chaufför) komma och hämta oss och köra oss hem för att vila lite. Vi steg ju faktiskt upp halv fem och började vår resa halv sex. Kanske blir bilen klar så vi kan åka vid lunch. Kanske åker vi med Sidas bil. Vi får se....

6 juli

Elins födelsedag! 3 år hurra! Här är lite bilder från födelsedagsmorgonen.

Josef, Eva-Lena, Tove, pappa och mamma var det som kom och sjöng för Elin på morgonen. Elin gömde sig under täcket, men kom fram efter en stund. Det var så många paket så hon hade ingen lust att öppna, men Tove var ju så nyfiken så till slut valde Elin ett med väldigt fint papper. Och sen öppnade hon ett till och ett till, men sen var hon nöjd och vi gick ut och åt tårta och yogurt i stället. På förmiddagen var Tove och Elin hemma med Eva-Lena och Josef. De öppnade lite mer paket och gick en promenad i kvarteren runt omkring.

Till lunch hade Francois gjort grillspett med pommesfrites och sallad och vit sås. Mums. På eftermiddagen åkte alla (utom Karin) och tittade i hantverksbyn och på kvällen var vi på sandrestaurangen med Marie och Ingrid fran Sverige.

I morgon ska vi åka till en by som heter Sabtenga och titta på mammas toaletter. På eftermiddagen är det ridning och sen ska vi packa för tidigt på torsdag morgon åker vi till Ghana! Vi har denna gång varningstriangel, bogserlina och ett extra bilbatteri med oss i bilen. Men det finns ju många andra fel som kan uppstå, så vi får se... Vi är tillbaka den 14 juli!

2 juli

I kväll hade min fru den där bekymrade rösten igen. Hon hade läst en artikel om en familj som ska åka utomlands och jobba för att förbättra människors livsvillkor. Gör vi verkligen någon nytta här, förbättrar vi något? Vi är ju helt avskärmade: våra barn springer inte runt med afrikanska barn och leker med tunnband, vi har inga burkinska vänner och så vidare. Det är sunt att reflektera sägs det. Min reflexion blir som vanligt: Det blir aldrig som man tänkt sig men man får gilla läget. Jag tror inte att vi skulle förbättra andras livssituation här mer än vi gör nu om vi själva skulle leva mer martyriskt. Vardagslivet här är tillräckligt snårigt och då måste man ta chansen att också göra saker man trivs med. Jag skäms inte ett dugg för att vi skapar vår egen lilla oas. Det är ett sätt att överleva och kunna göra ett bra jobb på jobbet.
För visst är Karins jobb viktigt. I tidsmaskinen 15 år framåt i tiden kan det ha hänt världsomvälvande saker med utvecklingen i Västafrika på grund av att Ecosan har ändrat livsvillkoren så att det som idag är betraktat som äckligt kiss och bajs i stället ger förutsättningar för stora goda skördar och en ändrad världsekonomisk balans. Det låter bättre när Karin säger det på franska men hon kan låta helt euforisk när hon uttalar: ”Kanhända är det rinnande guld som finns i urindunkarna till ecosantoaletterna” Just detta skall CREPA med sina pilotprojekt ta reda på. Så mitt svar blir……Även om man ”bara” jobbar med helt vanliga jobb som ingenjörer och inte integrerar sig så vansinnigt bidrar vi på något sätt i alla fall.

Över till något helt annat som jag är betydligt bättre på. Att få berätta om praktiska ting som förbättrats eller fungerar.

Dagens första exempel är att vi nu har en ordning och reda i köket som aldrig förr. Jag har hittat en möbelsnickare som inte börjar med att kräva fantasipriser och säger ”Ja visst inga problem, det är klart i morgon”. Han tittar på ritningarna, frågar tills han förstått, gör ett bra jobb och har grejerna någorlunda klara när man kommit överens. Sen vill han inte hålla på och prata priser heller. Han berättar vad materialet kostar och säger vad han vill ha - punkt. HAN förbättrar VÅRA livsvillkor för nu har vi en pall till vattenfiltret så att det blir plats för disken vid bänken. Bredvid pallen står dagens alster - en förvaringshylla för alla våra plastburkar så att kocken skall kunna hitta couscousen och inte behöva köpa ny påse en gång i veckan.

Dagens andra exempel tro vad ni vill men BILEN GÅR!

Just nu fungerar allt förutom att oljenivåvarningslampan slocknat och varningslampan för handbromsen tänts istället. Det är petitesser i sammanhanget för vi har nu en fungerande luftkonditionering, bilen startar varje gång, går hyfsat rakt och så har vi komfortlagat ratten. Det är nästan så att jag har börjat fundera på att dammsuga lite. Nu skriver jag inte mer om bilen för då brakar den nog under vår hittills längsta resa som vi skall göra till Ghanas kust om ganska precis en vecka med Eva-Lena och Josef.

Nu ska jag övertala Karin att spela en omgång av den gamla klassikern Skip-bo i hammocken innan det är läggdags…..det brukar inte vara svårt. Nästa gång jag skriver kanske smeden är klar med våra lampskärmar så jag kan ta en bild och visa varför vi så gärna sitter i vårt lyxutrustade ”myggrum” och dricker mangomilkshake i den ljumma kvällsbrisen. Håll ut kära vänner.

Bilder från Sverige klicka här!

augusti
september
oktober
november
december
januari
februari
mars
maj-juni

tillbaka till startsidan

*******************************************************************************************************