dagbok

Jag har jobbat en massa på sistone. Nu har jag varit borta en vecka i Mali för att vara på Crepa och hjälpa till med att skriva ihop stora rapporten om deras Ecosan-pilotprojekt. Veckan innan var det samma sak fast på Crepa i Burkina. Samtidigt var det två från Sverige som var på Crepas huvudkontor för att planera tredje fasen av Ecosan-projektet, den som kallas för disseminationsfasen.

I Mali blev det inte riktigt som jag tänkt mig. När vi kom till Crepa Burkina förra måndagen hade de redan en över 80 sidor lång rapport och det var bara för oss (jag och en tekniker från hk plus en agronom-expert) att plöja igenom den på måndag eftermiddag. Tisdag morgon var vi ute och kikade i byn på toaletterna som de byggt och på jordbruksförsöken. Sen gick vi igenom rapporten sida för sida och fixade till och diskuterade. Effektivt och bra. Mot slutet av veckan vet jag i och för sig inte hur det var för då jobbade jag med Elisabeth och Jacques med den dära disseminationsfasen, men jag tror inte de tappade farten utan hann gå igenom lite artiklar till forskningsforumet som vi ska ha i december.

Om man tittar noga (väldigt noga) ser man att detta är små bomullsbuskar och med jämna mellanrum sitter små svarta skyltar som visar vad de har fått för slags gödsel. Till höger står agronomen och visar sin kompost.

När vi kom till Mali i måndags fanns det däremot ingenting för oss att läsa. Varken teknikern, hygienisten eller sociologen hade fått ens en halv rapport färdig. Till min besvikelse hade det dessutom bestämts att vi inte skulle åka till deras pilotprojekt eftersom det ligger 40 mil från kontoret i Bamako för det skulle ta för lång tid. Trist. Veckan kändes näst intill meningslös, men det var ju väldigt intressant att få veta hur Crepa-Mali fungerar. Här har vi gänget som gör så lite som möjligt. Bara en sån sak som att de inte skrivit något i förväg utan skulle ha oss till att dra slutsatser och formulera, säger en del. Sen är min helt personliga åsikt (som jag kan skriva här eftersom ingen av de inblandade kan svenska) att de inte fått fram särskilt mycket nyttigt heller i form av forskningsresultat. Toaletterna som de har byggt är alldeles för dyra. Analyserna som de skulle göra för att kolla om fekalierna har blivit ”hygieniserade” visade ingenting – de innehöll nämligen inga koliformer från början och följaktligen kunde de heller inte se i vilken takt de försvann. Att ett afrikanskt bajs inte skulle innehålla några koliformer känns lite fel men att inte göra ett omprov känns mycket fel. Äsch, jag förväntar mig inte att ni ska tycka att det här är så kul att läsa, men jag är lite frustrerad. Och så skriver jag ju så sällan om mitt jobb så det kan ju vara intressant för er att veta hur det låter när jag väl gör det. Såhär i efterhand är det lätt att tänka att vi naturligtvis skulle åkt med agronomen (som är från Mali och har hand om deras projekt) till byn och kollat på toaletterna, pratat med folket och sett hur det gått med bomullsodlingen. Det hade varit skoj att se deras toaletter för de har hittat på en egen sort eftersom de flesta av Malis invånare är muslimer och alltså påbjuds använda vatten och inte toalettpapper. Detta vatten ska då helst inte hamna bland fekalierna – för då blir de blöta och svårare att hygienisera (ursäkta detta krångliga ord, igen) – och inte heller med urinen för om det hamnar några bajsrester där kan alltihop bli förorenat. I stället har de gjort ett särskilt tvättställe inne i toaletten och det vattnet leds till en liten plantering där det alltså både gödslar och vattnar. Medan vi varit iväg hade Crepa-Mali-gänget fått chansen att få fram något. I stället gick nu veckan åt till att vänta på att någon av dem skulle få klart ett avsnitt, som vi då läste, kommenterade och diskuterade. Sedan åter vänta.

Härute på landet bodde vi. Studenthusen sticker upp mitt i det gröna. Kalkonerna går och pickar i bespisningen där tjejen på bilden just nu står och maler ingefära i en kvarn. Det ska bli juice, supergod tycker jag. Bredvid står högar med byttor, som studenterna kommer och hämtar på kvällen fyllda med mat.

Nu är i alla fall den här stackars veckan slut och det har faktiskt inte varit så illa som det låter för vi har bott långt utanför stan på studentområdet till skolan där agronomen jobbar. Jättefina omgivningar, i Niger-dalen. En kväll åkte vi och tittade på båten som avgår från Koulikoro en gång i veckan. Det är den stora båten som åker till Mopti, Timbuktu och Gao. Det tar nästan en vecka tror jag. 100 mil ungefär. I januari när Lina och Mattias och pappa kommer så kanske vi åker med en bit. Det blir i alla fall en tur till Mali, men inte hit till Bamako utan till Mopti-trakten där det finns flera världsarv. Det ser jag verkligen fram emot

Bäst att skriva några dagboksrader nu innan det är dags att vända blad. Snöpligt om det skulle vara helt tomt. har ni lite hum om vad som händer för här är det ju heltomt.......... Minns du känslan från skolan, hur det var att skriva dom första raderna i en ny skrivbok. Precis så känns det nu. Vad ska jag börja med?

Karin är på en veckas uppdrag i Mali, Burkinas grannland i norr och kommer hem på lördag.

Regnperioden är slut - det har blivit varmt och torrt igen fast det är fortfarande grönt överallt.Att det är skördetid märker man på marknaderna och längs vägarna. Just nu finns det massor med frukt och grönsaker. Längs vägarna ligger det meterhöga pyramider av meloner till salu och mandariner som vi inte sett till på länge säljs också staplade i pyramidform överallt. Bananplantan i trädgården har för länge sen börjat skjuta fram små minibananer på stocken men Charlemagne säger att det nog dröjer fram till februari innan de blir ätmogna. Nu är det också skördetid för sorgum.
Det fick vi se i lördags när vi var på var på utflykt för att lära oss lite om hur ett burkiskt bröllop går till. Tove ger en glimt i barnens senaste veckobrev.

Sorgum är tydligen tacksamt att odla i Burkina för det syns ofta på landet ute på fälten från vägen. I lördags hade vi turen att få se hur man skördar den. Sorgum finns som en röd och en vit sort. Startsignalen för skördetid är när hövdingen har skördat sin åker. I allmänhet är det kvinnornas jobb men just hövdingens åker får bara pojkar och män arbeta En sorgumplanta kan bli drygt två meter hög. I änden på stjälken vajar en stor "fröställning".

När vi kom var stjälkarna redan nedslagna, brutna eller vikta till marken och männen gick omkring med knivar och kapade loss fröklasarna. Dom minsta pojkarna fick bära de överfulla korgarna till hövdingens "palats". Nu var det var ju inte vilken hövding som helst. Mossi är det dominerande folkslaget i den här delen av burkina. Mossiriket är indelat i fem regioner med var sin kung som lyder under Mooro Naaba hövdingen i Ouagadougou. Är man som denne man kung i en stor region och har 20 fruar så förstår man ju att det behövs stora högar från fältet. Sorgumen används bland annat till att brygga öl.

*******************************************************************************************************