dagbok
november 2004
25 november
Vi fortsätter på den inslagna vägen och försöker att aktivera oss med allt som erbjuds. I måndags var det musikkväll hos holländska ambassadören och vi åkte dit hela familjen. Det var bara en annan familj som hade sina barn med sig, men Tove gick direkt fram till deras lika stora tjej, som hon aldrig träffat förr och sen såg vi knappt till henne. Annars hör det till att man lämnar barnen hemma när det är något sånt här, vilket kändes väldigt främmande för oss i början. Nu är vi vana vid barnfria kvällar, men någon gång ska väl barnen också få lite kultur. Bandet lät som Cardigans ungefär. Tove satte på sig sina hörselkåpor innan första riffet och tyckte sedan att det var rätt okej. Elin har ju aldrig störts av ljud så hon dansade obekymrat.
Tja, så har det ju varit körövning igen. Inte lika vidunderligt härligt som förra gången pga en annalkande förkylning. Förra veckan kom dammet och med detta allehanda virus och bakterier verkar det som för folk hostar och snörvlar och stänger av sina luftkonditioneringar. Så även vi. Fast vi är bättre rustade i år med nässprej, vitamineral och Vicks halstabletter:
Just nu pågår ett intressant evenemang i stan. Sommet de la francophonie. Kan översättas med "frankofånigt toppmöte" tycker vi. Inte för att vi har begripit riktigt vad det är, men vad det än är så är vi emot det. Lite elakt kan man väl säga att det är ett evenemang för forna franska kolonier för att de inte ska glömma bort hur viktig franskan är utan fortsätta stå på Frankrikes sida i kampen för detta språk som världsspråk. I tidningarna har det tex den senaste publicerats små grammatikklurigheter. Och som motvikt till denna tunga bit har hela stan pyntats med flaggor och blinkande juldekorationer. Men att de har lyckats få hit Kofi Annan för detta syfte! Och inte bara han utan statschefer, ministrar och toppar från jordens alla frankofona hörn och dessutom 325 nya bilar hitflugna för att köra runt alla dessa människor (dom tas tillbaka efter mötet). Vissa beklagar sig över att Ouagadougous näringsliv inte kan profitera något alls på detta eftersom Frankrike har ordnat allt med egna medel. De prominenta gästerna bor tex inte på hotell utan ute i lyxstadsdelen "Ouaga 2000" där ett antal villor byggts (av staten) bara för att härbärgera deltagare vid såna här tillställningar. Men det är väl inte hela sanningen.
Karin bryr sig i alla fall inte om vilket, för på lördag kväll flyger hon till Bamako, sover där en natt på hotell, åker vidare på söndag morgon via Ghana och Kamerun till Addis, där det blir några timmars väntan innan planet till Nairobi lyfter nagon gång mitt i natten. Där bli det sex timmars väntan just när man helst vill sova och på måndag förmiddag går flyget ut till Zanzibar. Väl där blir det väl lite studiebesök och sånt, men inte för hårt schema hoppas hon, för stränderna därborta verkar ju vara okej.
20 november
Livet fortsätter att vara rätt så skönt. Åtminstone på fritiden. Eller kanske snarare är det så att eftersom jobbet är segt just nu (för Karins del) och vi, som vi skrivit nedan, saknar nära vänner och "förströelse" så försöker vi att göra livet så skönt vi kan. Igår kväll fick Clémentine jobba kväll igen och så gick vi båda iväg på dansk fredagsbar och hade väldigt trevligt. Det brukar vi ju ha, fast det tog nästan ett år innan vi kände oss "med" i danskgänget. Vi gick på en vietnamesisk restaurang, där det obligatoriska jätteakvariet helt saknade fiskar och istället var fyllt av små undervattenslott med vattenhjul, bubblande krokodiler och sandvattenfall. Idag har vi varit på stan hela familjen för första gången på ett halvår kanske. Vi gick till stora tygaffären (som inte har några afrikanska tyger) och fyndade "prinsesstyger" mm. Sedan gick vi till lyxiga afrika-tygaffären och köpte upp lagret av ett snyggt blått batiktyg, innan vi fortsatte till "Orca", ett varuhus där man kan köpa det mesta från leksaker till verktyg, via sidenblommor. Ouagas åhléns kan man säga. Där var hyllorna fulla med julkulor. Lunchen åt vi på "thésalong". Det var premiär för oss på detta unikum i Burkina där det severas exotiska saker som: löste, olika sorters kaffe och direktimporterad belgisk choklad. Till lunch kunde man få standardsvensk meny: paj, sandwich eller cake med sallad. Stort för oss.
Sen var vi badsugna så vi åkte hem och packade om och åkte vidare till amerikanska skolans pool, men där var det kallt i vattnet så vi badade bara en liten stund. Elin kunde simma hela bassänglängden själv med puffar. Det var inte längesedan hon inte kom någon vart alls. Sedan lekte vi på land och njöt av att det var precis lagom varmt. I morgon ska vi åka till Anne Sofie på plask&lek. Det går mot den svalare årstiden så snart är det för kallt att bada, men på förmiddagen går det fortfarande.
Imorgon kommer Elins lilla kompis Noa tillbaka från Frankrike där hon har fått en lillasyster. Mamman och bebisen måste stanna lite längre för att den lilla ska bli tillräckligt stor för att få nödvändiga sprutor.
17 november
Hör och häpna! Idag har mamma Karin och pappa Rolle varit på körövning! Sensationellt trevligt. Glömde nästan bort att vi var i Ouagadougou när vi stod i den gamla välbekanta halvcirkeln runt pianot och sjöng christmas carols, ända tills några stämde upp "walking in the Ouaga wonderland". Kören samlades hemma hos "nr 2" på amerikanska ambassaden och bestod av holländare (bla annat ambassadören som Rolle fick som sällskap på mansstämmorna), amerikaner, en danska och två svenskar. Totalt 11 personer. En liten julkör.
Nu sitter vi med varsitt glas te och ska ta en omgång yatzy. Och vet ni, om två veckor är jag (Karin) på Zanibar på glassigt seminarium för Sidas BBE:are i Afrika. Livet är skönt ibland.
8 november
Veckan som gick har det varit en av de största begivenheterna i landet, nämligen den varannat år återkommande hantverksmässan SIAO. Den är "helafrikansk" dvs det kommer utställare från hela afrika och den har ett särskilt mässområde med fyra stora hallar, fullsmockade med hantverk av olika kvalitet. Massor av masker, batiker och trägubbar och inemellan lite mer originella saker. Rolle och jag var där en eftermiddag. Det räckte inte för att hinna kika på ens hälften, men det räckte för oss. Vi passade på att handla grejer som inte var från Burkina: julkort från Rwanda, tyg från Mauretanien, väskor från Madagaskar och en skjorta från Ghana. Väldigt nöjda var vi och dessutom var det festivalstämning och glada människor i mängd. Förstås.
I barnens veckobrev har man nog kunnat ana att Tove är i en multimäktig utvecklingsfas och vi föräldrar står bredvid och bara gapar. Någon stimulans från oss behövs inte, mer än glada hejarop. Hon har fått kläm på det där med bokstäver och läser korta ord, men skriver desto mer. Mest brev. De är inte så långa men koncisa. Hon har även skrivit på franska, men det är förstås mycket svårare att få med alla u och e och sånt som inte hörs. Accenter sätter hon dit lite där det passar och ibland är det rätt. Stödhjulen plockades bort från cykeln för en dryg vecka sedan och efter fem minuter gick det hur lätt som helst. Hon fick vara följefordon till pappa på hans springtur i skogen. Förra helgen såg hon kompisen Anna simma under vattnet och hämta upp stenar från botten. Genast tog hon av sina armpuffar och märkte att det ju gick mycket lättare att simma under än över vattnet. Den här helgen lärde hon sig att titta under vattnet och kunde då också få upp några stenar från botten. Även på ridskolan är det som att det mesta faller på plats nu.
Och naturligtvis är det inte bara Tove som gör framsteg. Utan att vi märkt det har Elin börjat prata med helt vanliga långa meningar och med rätt former. Undrar om det var längesen... Vi var lite oroliga för ett tag sedan när vi plockade fram en pekbok och hon inte kunde varken stekspade, osthyvel eller hammare. Det är ju inte så konstigt, vi är ju inte så mycket i köket och inte snickras det så mycket heller. Det roligaste med Elin just nu är nog att hon sjunger hela tiden. Tove har ju alltid sjungit. Inte Elin. Men nu när hon har börjat sjunga så är det sånger hon hittar på själv. Tex om en kanin som är så söt och fin och mjuk - fast den är alldeles död, eller att klockan är kvart över tolv, eller här är inget bibliotek. Annars gillar Elin att vara för sig själv och leka utan att någon stor syster berättar hur det ska vara. Precis som i boken om lillasyster kanin.
Jag tror inte att vi har lyft fram här i dagboken att vi längtar mycket efter våra vänner i Sverige. När man läser vår dagbok så låter det kanske som om vi har fullt upp: går på barnkalas och åker på utflykter och badar och rider, får besök från Sverige och går på sandrestaurang osv... Ja, det är just det, om vi inte aktiverar oss så slår hemlängtan till. Vi har trevligt och så, men att få sjunga, springa, fika, scouta och prata med vänner som vi valt själva´- det är något vi saknar. Bara så ni vet det. Helgen som gick har vi tex dövat oss med en duvning på ridskolan (minns musikskolans devis "daglig övning ger långsam framgång - ingen övning ger snabb tillbakagång"), en snabb sväng på holländska klubben och middag på restaurang med delar av svenskgänget på lördagen. På söndagen åkte vi med Eva, Lennart och deras inneboende Ida till en by utanför Ouaga där vi gick på gudstjänst i en klosterkyrka och sedan tillbringade resten av dagen i poolen vid ett "auberge" mitt ute i buskarna.
I veckan har vi förresten också varit hos Yann - på diakonia - och förhört oss inför vår Maliresa som ska gå av stapeln i januari när Karins syster, svåger och pappa kommer hit. Alldeles vid gränsen mot Burkina finns i Mali ett område med fyra stycken av Unescos världsarv. Tre av dem ska vi se i alla fall. Vi har kanske skrivit förut att Rolle har satt upp ett livsmål för oss - vi ska föröska se så många världsarv som möjligt. Perfekt, bara 900 kvar eller nåt.
oktober
04
september
04
augusti
04
juli
04
maj-juni
04
mars
04
februari
04
januari
04
december
03
november
03
oktober
03
september
03
augusti
03
*******************************************************************************************************