dagbok februari 2005

28 februari

I lördags fick vi nya gäster. Dagen började med att rörmokaren kom förbi med fyra pärlhöns, som tack för att Rolle fixat nya kunder åt honom. Här sitter de fastbundna vid tvättställningen i väntan på slakt... Det hade varit trevligt att ha dem sprättande på gården, men tyvärr var de inte vingklippta och tydligen väldigt känsliga mot fastbundenhet så de fick möta frysen redan samma dag.

Lördagen var också invigningsdagen för den stora filmfestivalen Fespaco. Det visas massvis med film hela veckan och vi har köpt tre pass till våra gäster, så vi ska väl gå på några filmer. Gästerna dök alltså upp på kvällen och installerades, Gunilla i vårt gästrum och systrarna Sara och Beata på ett litet "guesthouse" hundra meter bort på vår gata. Söndagen började med bilstrul, men Rolle och tjejerna (i två veckor framåt kommer "tjejerna" syfta på våra gäster) tog taxi till village artisanal. På eftermiddagen var bilen i ordning så då åkte vi till ett hotell och blötte oss lite (kallt tyckte åtminstone familjen Ahlgren). På kvällen blev det Gondwana och efter det åkte Rolle och tjejerna på film. Tyvärr ett bottennapp. Alla somnade.

På måndagen utforskade de omgivningarna på egen hand. På jakt efter ett lämpligt patisserie för sitt elva-kaffe hittade de en mack med ett fik en trappa upp. Där var utbudet skralt men ägaren var snäll och körde dem in till stan där de gick loss bland wienerbröd och sockerkakor. Sedan körde han dem hem till sig där de fick sitta ner och låta sig imponeras av hans ståndsmässiga villa, innan de blev hemkörda till oss. På eftermiddagen kollade de in stan tillsammans med Rolle, gjorde inköp inför resan norrut och köpte fina fespaco-t-shirtar. På kvällen blev det film och sen var februari slut.

Innan vi slöt ögonen bestämdes att deras tur till Gorom-Gorom skulle företas med hyrbil och chaufför. Det känns tryggt.

19 februari

Nu är det lördag och vi hann precis äta klart vår lunch på terassen innan en sandstorm svepte in, färgade luften gul och ogenomskinlig.
Vi fick rädda oss in bakom stängda dörrar och fönster. I dag har vi varit en sväng till stan och handlat tyg till Elin. Les lutins ska ha karneval och Elin skall vara lejon.
I övrigt har det varit en lugn hemmadag.

Sista veckorna har varit gästrika.  Efter att Jasper, Elis och Lukas pappa Einar lånat vårt gästrum i en vecka ringde telefonen och vi fick oväntat besök.

På klockren engelska sa en man: "Det här kan verka lite konstigt men...vi är bästa vänner till Susanne och Corné som gav oss ert telefonnummer och nu är vi i Ouaga och skulle vilja hälsa på hos er".Det visade sig vara tre holländare: Meiken hennes pojkvän Pepeijn och en till Pepeijn. De hade nyligen avslutat en långdistans tävling med bil från Amsterdam till Dakar på tre veckor tillsammans med 73 andra bilar. Nu var dom på väg till Ghana men stannade i Burkina Faso för att sälja en av bilarna. I över en månad hade de sovit i bilarna eller tält och senaste nätterna hade de nattparkerat i en sjukhusträdgård.
 

Efter fika och julgransavklädning erbjöd vi dem att parkera innanför våra murar och kvartera in sig i gästrummet.
Deras metod att sälja bil visade sig framgångsrik. Dom åkte in till centrum och ställde sig vid bilen, efter ett par dar hade de två seriösa spekulanter. En läkare som ville ha en bil till jakt och ett gäng musiker som behövde en turnebil med mkt plats för instrument. Det blev musikerna som köpte bilen. Nu blev deras besök inte så kort som de först hade trott:

I köpesumman ingick att få göra några trummor. Trumtillverkningen tillsammans med jakten på bank eller hotell som ville växla lokala valutan till Euro tog flera dar.
Flera gånger sa de att de skulle åka nästa dag men oss gjorde det inget att det inte uppfylldes. Vi hade trevligt och dom fick dessutom chansen att vara med om två svenska traditioner julgransplundring och fettisdag med semmelbjudning för den svenska kolonin

Karin har blivit en fena på att grädda semmelbullar i gasugn.
Det var många som kunde komma och det blev en trevlig kväll. Cecilia och Ronnie, Jenny & Erik, Daogou, Sandrine, Noa Salia, Eva & Lennart, Sandra, Noa och Salia som på bilden fastnat hos Eva, holländarna och burkinerna på Sidakontoret Charlemagne med fru Gisele och Sandrine och så vi.

Strax innan festen ringde Daniel och lämnade förhinder. Han kom förbi några dagar senare och förklarade bakgrunden.
Hans närmsta kollega, en burkinsk forskningsassistent hade krockat med sin motorcykel och behövde komma till sjukhus. Daniel fick nyheten på telefon och skyndade sig till platsen för att hinna före ambulansen och kunna köra honom till någon av de privata klinikerna. Ambulansen kan nämligen bara köra skadade till det stora allmänna sjukhuset som har väldigt bristande resurser. Nu hann han inte före och vi fick en skrämmande inblick i sjukvården på hopital Yaalgodo Ouedraougo. Ambulanspersonalen har ingen annan uppgift än att transportera skadade till sjukhuset. I ambulansen finns två skenor att skjuta in båren på och en liten fällstol för en person att sitta intill patienten. I övrigt är det tomt, inte ens en handduk. På sjukhuset behövs helst två vänner som ställer upp med att serva. En inne på sjukhuset för att köra båren mellan olika avdelningar och betala för röntgen, konsultation etc. och en utanför som springer till apoteket och köper förband, medicin och annat som kan behövas t ex. mat för på sjukhuset ingår INGET. Röntgenavdelningen ligger på andra våningen i en byggnad utan hiss - Det vill till att man har vänner som kan bära för pesonal finns inte.

13 februari

I går hade vi en fantastisk förmiddag på Toves skola där det var karneval. Läs mer i barnens veckobrev.

8 februari

Idag har vi haft semmelkalas.

Som ni märker är dagarna ganska lika. Man sover, äter och jobbar och så är det de vanliga avbrotten – ridskola, poolbad, restaurangbesök och ett och annat barnkalas. När vi pratade med Susanne och Corné i telefonen häromsistens berättade de vad de saknar från Burkina – jo att det händer så mycket när man är ute på gatan. Inte stora grejer alltså, men de små sakerna som händer är på något sätt roliga att se: mammorna med sina barn på ryggen, folk som kommer cyklande med jättelass av olika saker på pakethållaren, åsnor, höns, hundar och gamar, folk som sopar upp skräp och eldar det i en hög på gatan, tjejer som sitter och flätar varandras hår, tanter som sitter vid små grillar och friterar saker och så förstås alla imponerande huvudbalanskonster. Listan är inte slut än på länge. Allt detta är också del av vardagen – som ganska snabbt blir normal och tom monoton, som väl en vardag alltid blir och det är skönt på sätt och vis.

Hur som helst, man förväntar sig ju ändå att man ska råka ut för små lustiga episoder då och då när man lever i en annorlunda kultur, så därför tänkte jag dra några sådana.

Häromdagen fick vi tex höra något lite kul av Clémentine. Junior – som nu är precis sex månader gammal och sitter så stadigt och fint på golvet – hade jag lagt på mage på golvet. Jag tycker att det är lite kul att göra det för de flesta blir så sura då efter en stund. Så även Junior, men han är jämt så otroligt förnöjd så jag tyckte det var skönt att se att han kunde bli sur. Clémentine förklarade att man inte gör så här. Hon uttrycker sig alltid som att ”vi afrikaner gör allihop likadant och det är så det fungerar här, det är bara att rätta sig”. Jag förklarade att i Sverige anser man – just nu – att det är bra för barnets rygg om det får ligga på mage och spänna sig lite. Då berättade hon hur ”man” gör här för att barnet ska få en bra rygg. Varje kväll tvättar man sitt barn i varmt vatten. Inte ljummet utan varmt. Sedan masserar man in karitésmör. Karitésmör kommer från en nöt som växer på karité-trädet och funkar både som hudkräm, hårkräm och i mat. Man lägger barnet i knät och masserar ryggen och hela kroppen – tom näsan! De som har platta afrika-näsor har inte fått dem ordentligt masserade när de var bebisar, enligt Clémentine! Det visste ni inte va? Vad mer kan hända om man inte masserar ryggen ordentligt? Jo, om man inte spänner fast barnet ordentligt på ryggen, dvs om armarna hänger utanför, så kan ryggen hoppa ur led och så får man gå till doktorn, som slår tillbaka den. Det hade jag inte heller någon aning om. Över huvudtaget är det fantastiskt tycker jag att de kan bli så otroligt raka i ryggen som vuxna efter att ha tillbringat hela första året hängande som en hopknycklad säck på mammans rygg, utan att någonsin få göra svenska ryggstärkande övningar!

Nästa episod hände förra veckan. Kouassi som är en storvuxen manlig kollega till mig beklagade sig över att han fått malaria. Det är ju vanligt att de får, fast ofta är det nog något helt annat. I alla fall så äter de en dos Nivaquine och kanske något mer och sen är de bra och behöver inte ens vara hemma från jobbet. Två andra kollegor, Karim och Cyrille, var överens om att det faktiskt var bättre att få malaria än att bli förkyld eller få influensa. Va? Jo, just därför att malarian är bara att ”bombardera” och sen är den borta medan en förkylning kan vara jätteseg. Jag är inte säker på att alla håller med om det...

Eller vad sägs om detta? En annan dag helt nyligen gick jag för ovanlighetens skull ut i cafeterian på jobbet för att ta något att dricka. Där satt förstås några andra och fikade, men det brukar aldrig bli mycket till samtal. Den här dagen fick jag i alla fall en komplimang av Marie Yvette: "Karin, jag har länge velat säga det men inte fått något tillfälle. ´Du har verkligen blivit tjockare!" Passar bra ihop med det som en äldre manlig sociolog brukar säga när han kommer på besök på Crepa "Du är så vit. Du är den vitaste vita jag känner till. Léocadie, du håller väl med mig? Blir hon någonsin solbränd?"

Ibland är jag trögtänkt. Härförleden (närmare bestämt den 7 januari 2005) förstod jag en sak som jag borde fattat bra mycket tidigare. Jag insåg också en grej som är väldigt ”svensk”, men det är ju bara min uppfattning om vad som är svenskt. Såhär var det.

En av mellandagarna ringde jag till Klutsé för att han ville ha en fil av mig som han skulle jobba på under ledigheten. Jag frågade om jag skulle komma förbi hemma hos honom med filen. Grejen är att jag aldrig varit hemma hos honom så jag behövde en vägbeskrivning, men med den brusiga linjen förstod jag faktiskt inte vart jag skulle så det slutade med att han kom hem till oss i stället. Där var det stökigt och dant, men han var ju bara inne och vände så det kunde ju kvitta.

Den 7 januari sa han ”Tänk att du varit här i två år och aldrig hälsat på mig, de andra svenskarna jag känner är inte sådana.” Sånt säger han. Drar sig inte för att anklaga en. Han fattar nog inte hur jag kämpar för att försöka vara en ”bra” utlänning – ta seden lagom mycket dit jag kommer osv. Jag svarade i alla fall på samma olämpligt tykna sätt ”Nej, jag tror att alla svenskar är som jag – man väntar på en inbjudan.” Han kontrade med ”Har du bjudit in mig då? Jag har ju varit hos dig ändå.” Nej, det har jag ju förstås inte gjort. För jag har liksom väntat på en inbjudan från någon lokal för att veta hur det ska gå till. Jag vet att det låter ologiskt, men jag tänker mig att det är så det sociala spelet går till.

När en person kommer ny är det de som finns på plats som har ansvar för att bjuda in den personen i gemenskapen. Om den nya bjuder först kan det kanske tom bli pinsamt för dem på plats som liksom får ett påpekande att de inte uppfyllt sina ”värdliga plikter”. Kanske har jag överdrivit de oskrivna sociala reglerna. I alla fall så blev vi aldrig inbjudna och visst hade vi väl kunnat bjuda in, men eftersom det inte verkade finnas något intresse från mina kollegors sida så har vi riktat våra sociala ansträngningar åt annat håll. Först den här dagen insåg jag att det naturligtvis var vi som skulle göra ett "helt-apropå-besök” hemma hos Klutsé. Att jag inte fattat detta? Åååh! Men visst är det också en svensk grej? Oanmälda besök gör man inte hos såna man aldrig besökt förr, man inväntar i alla fall ett ”Ni kan väl komma förbi nån dag”. De flesta svenskar skulle bli ganska besvärade om det kom gäster när man inte har städat och inte har något att bjuda på. Särskilt om det är första gången. Första intrycket är ju viktigt. Men här har ju folk inte så mycket grejer och deras hemhjälp städar ju varje dag så den pinsamma situationen kanske aldrig uppstår. Dessutom är det inte tvunget att bjuda på mer än vatten.

Allt detta vet jag, men på något sätt lyckades jag inte överföra det till att jag själv skulle klampa hem till folk. Jag har helt enkelt en spärr där. Och det tycker jag faktiskt att jag har rätt att ha. Man måste inte anamma alla lokala seder och bruk. Ofta låter det så när man pratar om utvecklingsarbete. Vi är så inriktade på att inte pådyvla något och vi trippar på tå för att de ska inte ska få sin tro, sin kultur eller sitt liv kränkt. Det är naturligtvis rätt, men det är inte så farligt att komma med sitt svenska sätt heller. Det blir ju inget kulturmöte annars. Och dessutom är de inte dummare än att de förstår att vi har olika bakgrund och därför tycker att olika saker är olämpliga, tabubelagda eller tillåtna. Det kan chockera och det kan berika. Och ibland blir det såna här missförstånd. Jag ska be Klutsé rita en karta så att jag hittar hem till honom och så ska jag ta hela familjen med mig och hälsa på och förklara för honom hur vi svenskar tänker och berätta hur det kunde bli så att jag inte kom och hälsade på på ett och ett halvt år.

Och så var den den om kocken som skulle laga vegetarisk mat. Två gånger dagen före frågar han "vegetarisk mat är alltså utan kött" och Rolle svarar "just det, inget kött" och dagen efter ställer han fram.... spagetti bolognese (med köttfärssås alltså)!

januari 05
december 04
november 04
oktober 04
september 04
augusti 04
juli 04
maj-juni 04
mars 04
februari 04 
januari 04
december 03
november 03
oktober 03
september 03
augusti 03
 

tillbaka till startsidan