dagbok juni 2005

Nu är det full rulle. Typiskt att vi ska flytta hem just nar vi börjar bli varma i kläderna. Fast det kanske ar bra att sluta när det är som roligast. Och anledningen till att det är som roligast just nu är kanske att vi snart ska åka hem?

I kronologisk ordning har följande hänt sedan sist vi skrev i dagboken. Jag kom hem fran Durban utan missöden och tilbringade bade sondagen och mandagen hemma for att kurera mig efter min magsjuka. På måndag kvällen gick det dock inte an att vara sjuk längre för då anlände Susanne och Corné. Den som har hängt med här från starten minns säkert det holländska paret som flyttade hit samtidigt som vi, augusti 2003. Susanne jobbade på Crepa och var bla den som tog initiativ till vår introduktion – annars hade det inte blivit något alls. Hon hade ju tidigare jobbat både på Filippinerna, i Sydafrika och Jordanien, så hon visste vid det här laget att man får introducera sig själv om det ska bli något. Medan vi jobbade på ute på Crepa, för att försörja våra familjer, ägnade Rolle och Corné dagarna åt det där ”fixet” som aldrig tar slut. Tillsammans hjälptes de åt att skaffa internet-abonnemang, hitta rätt ställe för att betala räkningarna, flytta möbler osv. Då och då sprang de tillsammans i den lilla skogen vi har här i stan. Tyvärr blev Susanne sjuk och de blev tvungna att flytta hem hastigt och olustigt i april, när vi också åkte hem på vår semester. När vi kom tillbaka var det förstås inte riktigt som förr och vi har saknat dem ganska mycket. Det har varit lite tyngre på Crepa att inte ha någon att ventilera frustrationerna med eller som överhuvudtaget förstår varför det är frustrerande. För Rolles del har det inte blivit några springturer och våra Siedler-tisdagar har helt uteblivit. Sen har det förstås också varit tungt att veta vad de har haft att kämpa med i Holland. Nu är de här igen, för att avsluta kapitlet Burkina och säga adjö till alla som inte fick något adjö. För den som undrar vad som hände så gör Susanne ingen hemlighet av att hon blev ”sjuk i huvudet”, drabbades av en psykos och att det har tagit ett år av terapi att bli nästan sitt vanliga jag igen. Det är bara så skönt att ha dem här. De sover på vårt tak eftersom det var för varmt i gästrummet och Hervé har fixat en moppe till dem så att de kan åka runt i stan på dagarna och på kvällarna får vi spela spel och prata, om allt från psykiska sjukdomar till ekologiska toaletter via utvecklingsproblematiken och vad vi ska göra när vi kommer till Holland i höst.

Jaha, på onsdagen väcktes jag på sängen av min lilla familj som sjöng och hade gjort en fin tårta av yougurt och flingor (man kan ju inte ha en tårta av havregrynsgröt tyckte barnen). Fina teckningar blev det förstås och så fick jag två halssmycken som jag önskat mig, en baobab och en ”moderssymbol” från Ghana, som jag hoppas ska göra mig till en ännu bättre mamma...

Sen åt vi frukost och Susanne gick med mig till jobbet. Hon var nog lite nervös, men det gick jättebra och alla blev så glada att se henne.

När vi kom hem till lunch fick jag paket igen. Susanne och Corné hade gjort ett fotocollage och dessutom köpt ”Kolonisten” – spelet som vi spelade varje tisdagkväll! Det som vi alltid kallar ”Siedler” eftersom vi brukar spela det med Thurdins på tyska. Nu har vi vårt eget – på holländska. Rolle hade köpt två saker till på min önskelista: en tekanna för att göra myntate och en form i lera för att göra munkar över öppen eld. På morgonen sitter kvinnorna vid vägkanten och gör såna där små munkar i massor som de lägger i fyrkantiga glasbehallare och bär runt på huvudet och säljer. Formen fungerar ocksa bra som ljushållare.

Till lunch hade François (under Rolands överinseende) gjort en trendig sallad med pasta, parma-skinka, färsk basilika och parmesanost. Till efterrätt kom det fram en chokladtårta. Efter lite eftermiddagsjobb åkte vi till Villa sikandra ”finrestaurangen” som barnen säger (jfr sandrestaurangen) eftersom det finns guldgardiner där.

     
Elin och Tove öppnar mammas spelpaket, lunch med Susanne och Corné
 

På fredagkvällen var vi hembjudna till Kouassi, han som var Susannes handledare. Det är lite typiskt att man ska bli tvungen att åka härifrån för att få en inbjudan. Jaja, det var trevligt i alla fall.

       
Konferenscentrum MEO, Maison Esprit Ouvert. Mitt i grönskan sitter Adama och gör te på kolgrillen

Sedan, på lördagen den 4 hade vi vår stora avskedsfest. Vi passade på att göra så mycket fest som möjligt när vi nu kunde få hjälp med precis allt för nästan inga pengar. Vi hyrde Eva och Lennarts lilla konferensanläggning, MEO inklusive städning och anlitade Daougos fru Antoinette för maten. Vår lilla kör hade vi till att sjunga några sånger, för barnen var det barnrum och fiskdamm, Charlemagne på Sida fixade musik (och Sandrine såg till att folk började dansa) och så hade vi hyrt in sandrestaurangens egen te-makare, en ståtlig Malier, till att göra mynta-te åt alla. Själva gjorde vi inte mycket mer än att bjuda in alla våra kollegor och alla våra vänner och sedan ha bara trevligt. 60 personer kom, inklusive barn.

     
Fiskedamm i lekrummet, 4 m buffébord och en glimt av dansgolvet.

Inte blev det så sent heller, så dagen efter var vi på dop hos en av Toves klasskompisar (de hade säkert 100 personer hemma hos sig, och hade lagat all maten själva) och åkte sedan till ISO och badade.

På måndag morgonen den 6 bestämdes det på Crepa att avskedsfesten för Susanne och Karin skulle gå av stapeln samma eftermiddag kl 17. Ute i cafeterian fick de börja grilla och klockan 17.30 hade väl de flesta samlats. Det blev fotografering och sedan tal och ömsesidig presentöverräckning. Sen åt vi och åkte hem. ”Très efficace” som Rolle sa. Har man fått mat så är man nöjd, klockan 19 var vi hemma. Ja, nu känns det så bra. Nu är det liksom ordentligt avslutat. Nu gäller det bara att bli klar med det jag lovat göra....

Crepagänget

maj 05
april 05
mars 05
februari 05
januari 05
december 04
november 04
oktober 04
september 04
augusti 04
juli 04
maj-juni 04
mars 04
februari 04 
januari 04
december 03
november 03
oktober 03
september 03
augusti 03